Nu är vi hemma igen märkligt, inte sant? jag slutar aldrig förundras över hur man kan vakna i ett land och somna i ett annat jag älskar att resa så mycket att varje gång jag gör det tänker jag att det här, det är meningen med livet men jag måste erkänna att jag blivit rädd sen jag fick Algot insatsen är dubbelt så stor som om katastroftankarna blev inopererade i huvudet samtidigt som jag födde barn kroppen gör motstånd, rädslan är fysisk sticker som nålar känner allt jag riskerar när jag tar med min familj på ett flygplan minns när jag flög hem från Nice i våras satt bredvid min vän som precis som jag har barn hemma våra rörelse var synkroniserade när planet plötsligt skakar kraftigt vi trycker oss mot flystolen utan att tänka håller vi varandra i händerna vi är svinrädda Algot sitter som en klump i halsen jag viskar, snälla snälla snälla inte nu men när vi kommer fram hjulen på marken så försvinner allt alltid jag känner mig längre, större tar djupa andetag känner mig levande som att hjärtat slår fler intensivare slag alla vardagsproblem försvinner automatiskt ut i periferin där dom hör hemma och låter livet ta plats
