Det sköna med att få barn i januari är att man knappt märker av att det är januari. Men så råkar man ändå kolla ut och det är strålande sol och på smhi är det inte sol längre efter idag. Då tar viljan över. På med riktiga kläder för första gången, lite smink för orkar inte kolla på utslagen under ögonen och en kaffe i solen med Anton. Känner mig fin och orkar till och med med en promenad. Vi kollar på alla "gula blommor" (som Algot säger) och känner att "jo nog ska det blir riktigt bra det här året". Bara det att jag ignorerat lite grann att jag känt av en lite smygande mjölkstockning, något jag aldrig hade med Algot, så tänker att om jag låtsas som ingenting så försvinner det. Det gör det inte. Men jag envisas. En kort stund av "vanliga Christin" efter morgonens läckande bröst, stygn som drar på ställen man helst inte vill att de ska dra på och bristen på energi som gör att jag orkar inte duscha. Men jag är glad. Jag är verkligen det. Sen går jag hem och gråter för bröstet dunkar, underlivet dunkar och hormonerna och sömnbristen gör hela insidan mosig och vild. Och så blir jag orolig för att jag gått i sönder för alltid även fast jag vet att det inte är så. Men så kan en dag post-förlossning se ut. Allt är lite upp och ner. Och känslor finns det sannerligen gott om. Some good, some bad.
