Ikväll ska jag på 80-tals fest. En 30års, 80-talig fest. Herregud. Jag försökte verkligen låta entusiastisk när inbjudan ramlade in genom brevinkastet. Inte minst för att jag nästan hade tjaaaaatat till mig en fest och tyckte "alla var så tråkiga som inte har fest längre". Ups. Men nu har jag valt att gå all in. För så är mina kompisar som har festen. Fulla med självdistans, livsglädje och vem bryr sig. Så då är jag också det. Antagligen darrade nerverna lite inför den här festen för att jag helt enkelt är för självmedveten. Orolig för att göra bort mig och se dum ut. Inte så trevligt att inse när jag rannsakade mig själv varför det kändes så jobbigt. Kunde det typ inte varit 20-tal som är inne och chic:t? Typ så. Jag är heller inte så bra på 80-tal och jag som annars brukar ha lätt för och visualisera mig saker och händelser kände mig totalt vilse. Så jag stormade in på Myrorna här i Malmö på Södra förstadsgatan och bara "Heeeej är någon bra på 80-tal här inne!!!??!". Det är förresten något som hjälpt mig så jäkla mycket som vuxen. Sluta låtsas som jag kan allt. Ta hjälp av andra och låta mig guidas och läras. Och SÅ KUL DET VAR! Så himla fin och hjälpsam personal. Vars entusiasm smittade av sig enormt. Och även om jag fortfarande tänker "vad i helvete höll dom på med" när jag googlar inspirationsbilder till hår och smink och undrar hur fasiken det här ska gå, så känns det väldigt kul att få fira sina kompisar i värsta utstyrseln. Mot fler minnen tillsammans helt enkelt!
