[caption id="attachment_2147374101" align="alignnone" width="800"] Källa: @hejhejvardag[/caption] Så är det en sån dag igen då Anton måste påminna mig om att det faktiskt inte är så längesen jag födde barn. Att det första året med bebis stundvis är extremt jobbigt. Och att ta hand om ett barn är sin sak och att läka sig själv är en annan. Ibland tänker jag på det där naiva formuläret man får fylla i på sin återkontroll sex veckor efter förlossningen hos barnmorskan. När man har fyra alternativ man kan välja mellan kring hur man mår. Det finns säker någon studie som den där vilar på, att det är just sex veckor efter. Och sjukvården som lite ynkligt slänger fram ett fjuttigt litet papper till ett superkomplext känslomässigt och hormonellt tillstånd - för att det är allt dom har resurser till. När jag inte är helt slutkörd och känner mig som en blöt pöl blir jag förbannad när jag tänker på det. Min min erfarenhet är att måendet efter en graviditet och förlossning är mer mångfacetterad än så och mammaskapet är har fler bottnar än så. Och att baby blues kan dyka upp lite när som helst. Jag har känt det både med Algot och Idun och det har kommit en bit efter förlossningen. Och med Algot triggades jag igen hormonellt när jag slutade amma. Och så identitetskrisen som kommer på köpet: Vem är jag? Ska mitt liv se ut såhär? Vad blir jag glad av? Vad är viktigt? Man - jag - tappar sin kompass litegrann. Samtidigt som man inte få sova och hela systemet går i lås. Huh. [caption id="attachment_2147374105" align="alignnone" width="800"] Källa:@agnesweidestam[/caption] Men på bra dagar så njuter jag av livet framsida. Tur att den också finns. Vi kommer vara en del i huset i sommar förstås men har också hyrt ut det en del. Det i kombination med att min kropp och mitt sinne skriker efter miljöombyte och nya intryck gör att jag sparar restips i Sverige så fort jag kommer över dem. Instagram är ju en bra källa. De bilder jag sparar som restips åker direkt in i min "Resa i Sverige" mapp på Instagram, så jag kan plocka fram den senare i sommar. Jag längtar efter att kuska runt med min lilla familj. Jag tycker om vårt liv så himla mycket, men kan bli fullkomligt galen på att se och göra samma saker dag ut och dag in. Drömmer i hemlighet om att bryta upp och flytta någon helt annanstans, samtidigt som jag hatar förändring och bli instinktivt rädd först innan jag tycker det är gött. Det här med att vilja äta kakan och ha den kvar, va. [caption id="attachment_2147374102" align="alignnone" width="800"] Källa: @jessicahallback[/caption] Men på torsdag kväll ska jag i alla fall koppla upp mig och försvinna in i Jessicas värld som håller sin föreläsning om sitt konstnärsskap och hur hon använder sig av olika budskap för att bidra med förändring. Hoppas på en dos inspiration, lite igenkänning och, well, a friendly face. Här kan man köpa sin biljett. Och när jag just läste detta på hennes blogg "är på en sån bra och rolig plats i mitt liv men så finns det inte energi eller tid över till allt det roliga och det gör mig besviken och frustrerad", så tänkte jag "det är precis så jag känner" och grät en skvätt till. Lättad att inte vara ensam och tröstad av att någon satte ord på det till mig. Kraften i Internet ibland <3
