Det sprutar inspiration ur öronen på mig. Eller okej, kanske inte riktigt men det har varit så många år av att hjärtat känts som en torktumlare så när tvätten äntligen är klar är man - jag- mer än redo. Ibland när jag tänker på de senaste åren, sen jag blev gravid för tre år sen, så är det som att jag ser mig själv i scen i en film när någon håller på att drunkna men precis kommer upp i rätt tid och gaspar efter luft. Jag överlevde att få mitt första barn. Men mer om det en annan dag. För nu; inspiration. Jag har kommit på att jag älskar kläder. Inte på det där nedlåtande sättet som ofta tillskrivs kvinnor. Nej, jag finner en oerhörd kraft i mode. Jag får testa min kreativitet, jag kan klä upp eller ner mitt humör och i kläder har jag friheten att återuppfinna mig tusen gånger om. Och möjligheten att gå in i en roll. Om jag vill. Vilket har hjälpt mig många gånger. Som när jag var 21 och min pappa dog. Allt vändes upp och ner och jag kastades in i en helt annan värld. Jag klädde mig i pennkjol och skjorta för att återskapa någon slags känsla av trygghet och kontroll när jag satt framför dryga och hånfulla män. Jag anpassade garderoben, sträckte på mig och låtsades fatta vad dom pratade om (sen lyssnade jag på magkänslan och bytte ut hela mitt nätverk till nästan bara kvinnor). Sen dess är pennkjolen sen länge kastad, efter många år på darrande ben sitter den i självförtroendet nu. Men ibland behöver man något som antingen förstärker det man känner eller som hjälper till att bära en. Pennkjolen bar mig medan jag idag tar till mönster, färg och stilbrott för att förstärka det jag känner. Glädje, lekfullhet och nyfikenhet. Nåja, oftast - vi är alla människor. Jag älskar fortfarande mina mysbyxor med ett stort hål i skrevet. Jag sparar allt jag tycker är fint. På Pinterest, Instagram, bloggar osv. Antagligen kommer jag aldrig sminka mig såhär men färgkombinationerna kanske inspirerar mig till en kommande outfit. Vågar ha gula skor till lila byxor och röda tröjor. Vad vet jag. Men sen igen är det tjusningen också. Och i vår vill jag mer än någonsin vältra i färg, för där har jag hittat hem. Vilken är en väldigt skön känsla efter åratal av att försökt vara svår och sval. Tänk att det kunde vara så svårt att förstå att man kan vara svår och glad samtidigt. Att jag får vara vad jag vill - vem jag vill. Och jag är mycket. Bildkällor hittar ni på min Pinterest.
