[gallery columns="2" size="full" ids="2147371732,2147371733"] Det är måndag och jag vaknar lite ängslig. Mitt på dagen är bäst just nu. Hösten har gått så snabbt att jag knappt har haft tid att tänka. Det har varit skönt på ett sätt, för fart håller ängsligheten och ångesten borta. Men det är ju en konst att behärska också, det här med för mycket eller för lite fart. För stannar man aldrig till och känner efter, så är det plötsligt ängsligheten som tar fart och alla beslut blir ångestdrivna istället för att grunda sig i lust och glädje. Utan eftertanke byter de så lätt plats, ofta utan att man själv märker det. Jag antar det är då man går vilse i sitt eget liv. I alla fall jag. Och extra skör blir jag med bebis i magen. Men till denna gången lärde jag mig att bli mer kompis med hormonerna. Det är lättare att navigera runt dagen då. Kvällarna är värst, klarar inte av att se eller höra något katastrof-aktigt. Klarade knappt av ett The Crown avsnitt som handlade om barn som skadades utan att kroppen började klia. Så jag la mig i sängen och kollade på Vänner tills jag somnade istället. Jag får vara uppdaterad, kulturell och medveten till våren istället. Eller hösten förresten, bebistiden är också väldigt skör som jag minns den. Det blir knappt mer existentiellt än när man skapar liv. Det får vara så just nu. Just nu då det känns som tiden står still samtidigt som det inte är alls långt kvar. Till horisonten där borta som jag drömmer om. När jag ligger på soffan och sparar, drömmer, inspireras, puttrar, tänker och längtar. Efter lite fart igen. Där jag nog ändå trivs allra bäst.
