Idag avbokade jag det jag kunde. Hade anmält mig och betalt en plats till ett seminarium men jag hoppade över det, tänkte att om jag måste sitta i ett rum fullt av människor så dör jag nog. Så jag ringde min kompis som jag skulle gå med och sa "jag orkar inte". Varken mer eller mindre, och hon förstod. Jag stannade istället hemma, jobbade, tränade och hämtade Algot tidigare. Har inte gjort en enda uppdatering på sociala medier och därför ser man inte vad jag inte gjort. Oftast ser man ju bara det jag gör. En ganska naturlig uppdelning, även om den får vissa konsekvenser. Som gör att man tror att vissa orkar allt och en själv ingenting. Igår gjorde jag dessutom en take-over på Just Wanna Have Funs Instagram (det kommer läggas upp våra händelser sen för er som vill se). Jag var helt i chock över hur jobbigt jag tyckte det var inledningsvis. Hade glömt hur jobbigt något nytt kan vara. Blev så otroligt självmedveten. Det är en grotesk situation, det där med att kolla på sig själv medan man pratar. Det håller jag fast vid även om man säkert vänjer sig och jag har smält det hela lite nu och nästan kan tycka det var ganska roligt. Men jag var inte beredd på hur nytt och hudlöst det skulle kännas. För även om jag gör mycket saker, är drivande i mycket, är full av åsikter och vet vad jag vill med exempelvis JWHF så kan jag också drabbas av sjuk självkritik. Jag var nästan gråtfärdig när jag skulle hämta Algot. Det är en nackdel när man jobbar själv, ensam i sitt kök. Det finns ingen att söka stöd i i det mest akuta läget. Men som stödet kom sen! Vällde in superfin feedback, vilket jag blev så otroligt glad för. Det är så vansinnigt värdefullt när ni skriver och kommenterar. Jag blev till och med pepp att försöka igen. Tack till er som tittade och gav sin tid. För i slutändan så växte jag lite igår, tack vare er.
