Det här har kanske varit den längsta veckan på länge. På ett härligt sätt faktiskt - trots jag varit sjuk. Kanske på grund av att jag var sjuk ett par dagar? Jag var så pass sjuk att jag inte orkade gå utanför lägenheten, inte orkade träffa någon. Men tillräckligt pigg för att hjärnan skulle må bra. I tre dagar låg jag på soffan med datorn på magen med gamla Greys Anatomy avsnitt i bakgrunden. Det är faktiskt slående hur bra hjärnan mår av att ta det lugnt, vila från intryck. Det är svårt att balansera det där som frilans. Å ena sidan är det sociala oerhört viktigt, inte bara för företagandet, men för sinnet. Jag skulle bli knäpp av att bara vara hemma. Men å andra sidan så har jag producerat mer egna texter än på länge denna veckan, och fått gjort en del saker som legat på min to- do. Men att få en idé till en text och sen skriva den på ett par timmar. Åh alltså, livsglädjen. När jag måste skriva ner alla idéer för att inte glömma dem. Det är underbart och fanken vad jag har saknat det. Lös tid är det bästa i alla fall jag kan ge min kreativitet. För mig funkar det tyvärr inte att schemalägga det. Säg att Anton säger "nu går jag till lekplatsen en timme" och meningen är att jag ska skapa något f a n t a s t i s k t under den timmen. Eller mellan två möten. Funkar tyvärr inte alls för mig. Även om jag gärna hoppar "sjuk" delen så är ju verkligen ett av mina mål att kunna frigöra sån tid inför 2019. Så. Jag slutade på mitt jobb på Softskin för ett par veckor sen. Det var mitt första jobb som frilans - vilket ledde till en anställning. Jag hjälpte dem med strategier och att jobba fram en visuell identitet till dem på sociala medier. Jag var så sinnessjukt glad för det jobbet, det var mitt första riktiga jobb efter utbildning, föräldrarledighet, utmattning. Jag hittade och sökte det faktiskt genom en Facebook grupp "frilans malmö" (tips!). Men det blev också en klassisk ketchup effekt. För samma vecka jag började där så kläckte vi idén till JWHF. Ibland har jag undrat varför jag inte bara kunde ha nöjt mig med att tuffa på i lugn och ro med det nya jobbet. Även om jag är sjukt glad för att vi vågade satsa, så har jag stundvis känt mig sjukt överväldigad. Trött. Jag och Anton bråkade mycket om tiden förra vintern. Men jag ville verkligen och jag krigade för det. I hjärtat har jag hela tiden vetat att det var rätt. Precis som jag nu vet att det var rätt att säga upp mig från Softskin. Så mycket har hänt på ett helt år. Från att på darrade ben gråtit av glädje till att någon äntligen gav mig ett jobb till att ha jobbat fram ett helt eget varumärke och idag driver en bloggportal. Ibland susar det om mig, som en varm vind mot kroppen och jag känner mig lite stolt en stund. Visst tror man på sin idé, annars gör man det inte, men jag hade faktiskt inte kunnat tro att det skulle bli bra så snabbt. Plus jag hade underskattat hur mycket tid det skulle sluka. Vi har lång väg kvar men det senaste halvåret har ju också visat att det finns så mycket potential. Samtidigt som uppförsbackarna ibland känns sjukt läskiga, så känns möjligheterna roligare. Så jag sa också upp mig för att kunna ge både JWHF, frilanslivet och mig mer tid. Jag vill att allt jag gör hänger ihop på ett eller annat sätt (nästa vecka kommer en ny jobbgrej jag hoppas ni ska tycka är roligt!!). Och framför allt, jag orkade helt enkelt inte tre jobb längre. För att få allt att gå ihop i dessa start- up tider så jobbar jag istället i en klädbutik. Vilket visade blir en underbar konstrast som ger mig otroligt mycket fast det är en liten avstickare från det andra. Men den fysiska världen har alltid inspirerat mig till mina digitala äventyr. För mig hör dom ihop på flera olika sätt. Vilken långt inlägg det blev, hoppas ni orkade läsa. Men kände att det behövdes. Annars blir det så konstigt att blogga, om för många detaljer fattas. Men ibland behöver man landa i det först så det inte känns för läskigt att berätta närgånget om vad som händer. Det har varit ett så galet år och jag försöker helt enkelt avsluta det så som jag vill börja det nya. Jag vill längta efter 2019.
