[gallery columns="2" size="full" ids="2147373571,2147373570"] Detta är en fortsättning på mitt samarbete med Folkuniversitetet, en liten inblick i mitt (arbets)liv. Men en tillbakablick behövs för att förstå just nu. Hoppas ni hänger med ända ner till sista punkten. Även om jag inser nu att bästa karaktärsdraget i mitt CV är att jag sällan sätter punkt utan rör mig hela tiden. Ibland sidleds, men ändå, i det hoppas jag att någon ska känna inspirationen hugg tag i en. För jag minns när vi startade JWHF för snart två år sen. Jag kan bli både förfärad och rörd över hur mycket jag ändå lärt mig. Ibland kan jag sakna den råa naivitet jag hade där i början, utan den hade det nog inte blivit något JWHF. Men jag önskar också att jag varit snällare mot mig själv och insett att det finns hjälp att få. Jag vet inte varför, kanske var det känslan av den knivskarpa konkurrensen som gjorde att jag tappade tron på att det är okej att inte kunna allt. Blev smittad av illusionen att lärandet är ett statiskt tillstånd. Antingen har man det eller så har man inte det. En idiotisk tanke, men en som verkar har satt klorna i arbetsmarknaden. I alla fall. Jag minns när sajten var klar och redo för oss att ta över, logga in och fylla den med allt innehåll. Byrån hade visat mig hur man navigerade i Wordpress, hur just JWHFs uppbyggnad fungerade (den är helt byggd från scratch nämligen) och jag nickade och sa ”lugnt”. Jag kände mig som en bluff som inte redan kunde Wordpress. Samma kväll dukade jag upp vid köksbordet för att ägna kvällen till JWHFs första stapplande steg. Jag tror till och med att jag hade vin. Jag ville nog fånga den ceremoniella känslan av att nu börjar något stort. Jag öppnar Wordpress, blicken blir omedelbart stirrig när den far över skärmen och jag börjar... gråta. Det är som grekiska för mig. Jag kunde ju inte Wordpress. Hade ingen grundläggande förståelse som kunde hjälpa mig navigera i JWHFs system. Och kände mig misslyckad som inte kunde från början. Nu när min lärare i InDesign-kursen säger att han även håller kurser i Wordpress tänker jag på Christin á 2018 och önskar jag hade vetat det. Jag hade gått den in a heartbeat. För min grundläggande övertygelse är egentligen att det måste finnas utrymme att lära sig, i det tankesystemet vill jag jobba. Två år senare väljer jag att göra om och göra rätt när jag äntligen ska lära mig Indesign. Ett verktyg som ska göra mitt jobb lättare och faktiskt är ganska väsentlig i kommunikationbranschen. Fast jag dukar fortfarande upp på samma sätt. Men denna gången är det rester från Algots kalas, livet har hunnit ändrats på två år. Lite logistikproblem gör att min familj får aktivera sig på tisdagkvällar och att jag får smita in i sovrummet när de kommer hem. Kursen hålls på distans pga rådande omständigheter men fungerar så bra att det kanske blir så framöver helt enkelt. Det håller man koll på inne hos Folkuniversitetet. Men jag är förvånad hur bra det funkar på distans. Jag kan till och med med be läraren stänga av min bild i zoom när jag är tvungen att amma. Smidigt och omständigt på samma gång men slutsatsen blir att det alltid finns lösningar. Och just det, jag har lärt mig Zoom också. Varje lektion är ca tre timmar (en lektionstimme är 45 minuter). Vi samlas i Zoom och jag gäspar lite, jag är trots allt småbarnsförälder, men tiden flyger iväg. Det är kul! Vi är ett brokigt gäng som alla vill lära sig något nytt fast nästan alla har varit i behov av programmet sedan länge. Det förvånar och tröstar mig. Det är skönt att inte vara ensam om att inte kunna allt. Redan efter första lektionen inser jag att jag kommer ha mycket användning av programmet. När läraren visar vissa saker kan jag nästan inte låta blir att småskratta i mitt huvud när jag tänker på hur omständigt något så enkelt varit för mig. Men kanske är detta min viktigaste insikt och poäng i allt detta: hur skönt det är att ha en lärare. Någon som håller en i handen. Och här får Folkuniversitetet mina varmaste rekommendationer som med omsorg väljer rätt lärare. Jag och Kajsa pratar fortfarande om Charlotte från bokföringskursen som vi gick förra våren (och hallå! Jag fick en rekordlåg faktura från min revisor detta året efter jag gått denna kurs eftersom jag nu kan göra så mycket själv och fått struktur!) och jag berättar om Kenth som glatt säger ”jo men såhär” när jag en sekund efter han visat frågar vart det var man skulle trycka. Inga rullande ögon, inga suckar eller värderat tyckande. Inte heller från mig själv denna gång. Bra lärare gör att det känns okej att inte kunna allt men väldigt roligt att lära sig. En hoppfull känsla, minst sagt.
