Sa ju att vi inte skulle höras förrän det var under 25 och sval bris. Även om jag något i chock stirrade ut på ösregnet i morse och blev påmind över vad som egentligen är normalt. Men ändå, tjocktröja, sneakers och lite gåshud. Så underbart. Såklart med förbehållet att solen kommer tillbaka och hösten blir lång och solig. Har alltså varit i Varberg och Göteborg med Lina under snabba 24 timmar-isa för att jobba med kommande reportage och personporträtt till JWHF i höst. Så mycket intryck under dagen att jag hela natten drömde att jag var livrädd för att råka köra ut på motorvägen. Kanske en symboliskt påminnelse om att jobba på förnuftigt i höst. Men med det sagt gick jag och la mig så jävla glad rent ut sagt. Somnade tryggt bredvid Lina som kollade Younger och tänkte det här är bara början ju. Och tacksam att allt blev såhär bra och framför allt - kul. Vi träffade Kristin, Johanna och Malin som alla dyker upp på sidan i höst i härliga och ärliga intervjuer. Stay tuned. Något som slog mig mest var hur vanliga alla är. Jag vet, kanske låter konstigt. Men ibland blir den här världen så avhumaniserar och även vi som jobbar med det kan glömma bort det. Vanligheten. Jämför oss och tänker "hur hinner hen allt och inte jag". Vetetusan hur man löser det. Men jag antar att påpeka och påminna ibland är bra även för den mest inkörda. Livet drabbar oss alla. Även oss med snygga bilder, hehe. Ett par timmar till och sen är jag hemma hos Algot igen. Vill bara köpa ett par mysbyxor och kolla tv med honom hela hösten. Hemma. Härliga känsla ändå. Vilken skillnad ett år gör. Förra hösten så fanns inte JWHF , jag ville aldrig gå hem och hade så mycket ångest och oro i kroppen att det kändes som gatorna gungande när jag gick.
