Vi vaknade till ösregn vår sista dag i Köpenhamn sängkläderna prasslar så som de bara kan på hotell klockan är åtta och vi tycker det är sent sovmorgon lyxigt att vakna till ett tyst rum inte minst även om regnet låter som en maracas varje gång vinden kastas mot rutan jag ville gärna till botaniska jag har aldrig varit där tror jag eller så är det så längesen att jag inte kommer ihåg och då räknas det ändå inte vi har eftermiddagen på oss innan vi förvandlas till Algots föräldrar igen så vi passar på som det heter det var en ganska melankolisk plats just den dagen mellan två säsonger spår av sommaren över allt rester, avtryck festen var slut men nästa inte riktigt hunnit börja solhatten blommade fortfarande medan vissa träd redan börjat skifta det är kallt när vi går dit och varmt när vi går därifrån jag går hem i bara t-shirt den gråa himlen blir blå sommaren är envis puttar bort hösten, torkar tårarna och står kvar den här tiden på året, september speciell ändå som om fast mellan två olika världar svårt att släppa taget fastän det nya står och knackar på
