Så var helgen slut. Präglad av Köpenhamn och helt sinnessjuk mycket PMS. Idag har verkligen varit helt koko. Det har känts som om min livmoder vilket sekund som helst ska ramla ut ur min mage som en klump gelé och så har jag varit på ett helt fruktansvärd humör. Jag har betett mig helt orimlig. Jag vet det. Men det kändes som att jag på allvar skulle bli sinnessjuk om jag inte fick leva ut min orimlighet. Jag vill inte skärpa mig, skrek jag till Anton. Så då gjorde jag inte det. Att skärpa sig är verkligen en kvinnosjukdom, när jag tänker efter. Hur många genom historien har inte på allvar blivit knäppa av att hela tiden bete sig förnuftigt? I alla fall. Köpenhamn var det. I fredags. Älskar den staden så mycket. Antagligen också lite för att det påminner om min danska sida av DNA:et. Känner mig liksom hemma bland danska. Mötte upp Helle och vi gick till Les Trois Chochons och åt frukost. Eller brunch för vi satt där så länge. Verkligen ett fint ställe och gott! Kan verkligen rekommendera. Ligger också på samma gata som många av finfina ställen som jag tipsat om här. Kinesiskt nyår! Och vår i ett! Sen tog vi bussen hem till andra delen av clausen-bruun-klanen. Här är Helle som alltid är så full av färg. Och dom här små grisarna som börjar bli mer och mer kompisar. Hej från det pigga småbarnsgänget. Fy fasiken vad alla är trötta nu. Vi åt sushi, kollade handboll och blev sur för att Anton inte ville klia mig i håret. Sen sov jag som en kratta. Följer man alla spår vågar jag nästan lova att min mens kommer prick imorgon och sen är den här skräckhistorien över. Vilket är en lättnad. Precis som att se snödropparna komma upp igen. Pms alltså. Sånt gift. Och jag vet, man ska inte ha det såhär. Hör otaliga tips och råd om olika naturmedel, antidepressiva osv. Och det är inte det att jag är emot något av det, men sanningen är att jag orkar inte sätta mig in i det (så jag antar att min pms är hanterbar). Men efter 3 år av extremt risigt mående så orkar jag inte testa mig fram med olika grejer och riskera att sätta kroppen i gungning igen. Jag går ibland på akupunktur som jag tycker hjälper mig mycket även med min pms. Det dumma är att jag slutar gå på det när jag mår bättre. Dels för att jag skäms för att jag behöver så mycket underhåll för att må bra och dels för att jag tror det förväntas av mig att bli "frisk" och att "frisk" är att inte behöva utomstående hjälp. Hur som helst. Snart blommar man igen. På lördagen vinkande vi hejdå till kusineriet och tog metron till Blå Planet. Definitivt en bra januari-aktivitet när det inte alls är kul att vara planlöst ute hur många helger i rad som helst. Men det var vi ju inte ensamma om att tycka såklart, så det var bra planerat att komma i tidigt. Men jag var extremt trött. Vilket gjorde hela vistelsen ganska ansträngande och jag fick verkligen anstränga mig för att inte blir för ledsen att jag egentligen inte orkade. Hade sett framemot att åka dit med Algot och hade en väldigt målande bild i huvudet hur det skulle vara. Det är alltid lite jobbigt när det inte blir som i mitt huvud. Får liksom jobba på att inte bli helt orimligt besviken. Men har också blivit bättre på att säga till Anton när det känns som om jag ska sprängas. Det hjälper mycket. Ofta känns det som en utomkroppslig upplevelse. Jag kan säga till Anton; nu har jag jättemycket hormoner i kroppen, jag känner mig arg pga av det osv osv osv. Problemet är bara att jag känner allt jag känner fast jag vet varför. Det är ju grejen med hormonerna. Det är dom som styr båten.
