Tänk att Malmö blev min hemstad till sist ändå. Var liksom inte kärlek vid första ögonkastet direkt, men i år har jag bott här i tio år och nu är detta hemma. Kanske är det den där #tenyearchallenge som även fått mig att tänka till. Vilket liv man ändå byggt upp på tio år. Anton, universitet, barn, jobb. Boom. Det har liksom aldrig varit en plan utan jag har alltid gjort saker jag velat, en sak i taget. Aldrig någon storslagen plan. Det har också alltid varit mitt svar när någon frågat varför jag gift mig, fått barn eller hoppat av en utbildning. För att jag ville det. För att det kändes bra eller inte bra. Över det här torget sprang jag varje morgon precis när jag och Anton blivit ihop. Vi är ju inne på vårt 11:e år ihop. Då bodde jag i Helsingborg och fick alltid springa till tåget. När vi nyförälskade handlade grönsaker på torget och kände oss vuxna. Va fina vi var, tänker jag nu. Ibland saknar jag den naiviteten och optimismen som ett ungt, nyförälskat osar av. Malmö är ju ändå fint! Förutom en snabb visit vid Värnhem när jag precis flyttade hit så har jag alltid bott vid triangeln- och Möllan när Anton hade sin lägenhet där. När han lagade piroger och jobbade på citymail. Nu är han arkitekt och bakar surdegsbröd. Är också upp över öronen förälskad i denna lilla. Missförstå mig rätt, love him always men vissa perioder är mer rosenskimrande än andra, så jag njuter. Algot är tokmysig just nu. Kanske är det jag som också behöver stanna upp lite. Men det är så otroligt härligt att mötas i det han och jag. När jag prioriterar att hämta honom tidigare, inte jagad av stressen utan med lite mer ro i själen och han kommer skrikandes "mamma" och är glad ända tills hans somnar. Då känns till och med januari livsbejakande. Snabb är han i alla fall, mitt lilla citykid. Han växer verkligen upp mitt i smeten. Jag drömmer typ aldrig om villa-livet, så han kommer nog bli en riktig stadsunge. Vår kalla januaripromenad var visserligen härlig men fick mig att längta så otroligt till april och maj och mmmmm. Varm asfalt och mjuka husfasader och pigga träd. Kaffe i handen och dagar då man aldrig går in. Ingen overall och bara sockerhöga barn. Kompisar. Åh, då är malmölivet bra fint. Tungt, bökigt och närblevmittlivsåhär men mysigt. Mysigast. När jag väntade Algot fick jag panik när jag försökte föreställa mig som mamma till ett större barn (än en bebis). Kunde inte greppa tanken. Men nu tänker jag att det nog egentligen är nu som jag, som mamma, är som bäst. När han är mer än en degklump man fraktar från ett ställe till ett annat och vi är två personer istället för 1,5. Det är underbart att få uppleva Malmö genom hans ögon också.
