Igår vaknade hela familjen och var irriterad på tillvaron. Eller besvikna kanske. Antons resa nästa vecka höll på att bli inställd pga Corona, mitt liv kändes tjafsigt på många håll och Algot var trött på vintern och vägrade således ta på sig jackan. "Jag fryser inte", sa han. Det var ändå inspirerande på något vänster, så jag bestämde mig för att ta med kameran ut och fota lite. När allt känns krångligt så är det bra att göra något man tycker är lätt och roligt. Och Algot var på fotohumör han också, så det fick bli en historia om en dag i hans liv. Här springer han ut i världen, mitt lilla stadsbarn. Tvekar aldrig. Det finns för mycket roligt att göra. Vi gick och letade efter andra barn för "att leka är det bästa jag vet, mamma". Även om det kändes som vi var småskumma typer som gick och letade efter barn, haha. Och när man ger sig ut i världen på diverse snabba äventyr så ramlar man ibland. Men som tur var blev det inget blod den här gången. Upp igen. En falafel stod på menyn, helt enkelt för att det är det smidigaste mellan vår lägenhet och lekplatsen. Vi tänkte äta på lekplatsen men halvvägs dit ångrade Algot sig och sa att vi var dumma som inte orkade äta på resturang. Så vi gick tillbaka som de curlingföräldrarna vi är. Men när han ändå kallade oss dumma så tappade jag det. One can only take so much. Och snart 5åringar är typ det mest utmanande jag varit med om ibland. Herrejävlar vad han har svar på tal nu förtiden. Så jag fick en paus. Algot gick till lekplatsen och jag en sväng på stan när Jenny skrev till mig "jag är på Beyond Us". Jenny är inte lika obstinat som Algot så det lät bra. [gallery columns="2" size="full" ids="2147372902,2147372899"] Och medan jag såg ut som något katten dragit in var Jenny så in i bomben snygg. "Alla mina andra kläder ligger i tvätten", sa hon. Jag blev golvad. Jasmin och Jenny. Jasmin jobbar ju på Beyond Us och Jenny har sina snygga tavlor där. Och ibland äter vi scones, småkakor och dricker te. Eller, jag tjuvåt från Violas banankaka. Tack tack. Sen tryckte vi på Play igen och virvelvinden kom tillbaka. Hittade fler barn i bollhavet och satte fart på stället. Matchade perfekt. Sen var det dags att gå hem, vi fick muta med Ipaden. Och det var kanske den vårigaste dagen på länge i Malmö. Vindstilla, sol och fågelkvitter. Det var vackert. Hej Comviq, ring oss. Vi handlade. Världens mest slentriana vardags-aktivitet. Det slog mig att jag inte varit där på veckor. Någonstans mellan förlossningen och att vi handlar på nätet för det mesta så försvann tiden. Men samtidigt är det sån trygg och härlig aktivitet ändå - när man har tid vill säga. Lördagsgodiset. Barndomen godisfierat. Det var extremt mysigt att gå där och välja tillsammans, Algots kärlek till "godsaker" smittar minst sagt av sig. Och så sista biten hem, det är nära nu och Malmö håller på att tina. Det är en hoppfull känsla när man kan gå med jackan öppen. Men även de kortaste promenaderna kan kännas otroligt långa med en fyraåring. Förstår inte hur något så enkelt som att gå rakt upp och ner kan krånglas till. Fascinerande hur livet med barn kan vara så svettigt och omständigt. Men testa själv att gå med två tunga matpåsar och ett barn som gömmer sig under jackan samtidigt. Krångligare än vilket styrelsemöte som helst. Och runt hörnet är det knappt 100 meter kvar hem. Vi sprang hela vägen. Där kollade vi på tv, åt ostron och gick och la oss innan kl 22. Och snipp snapp snut så var den lördagen slut.
