Kolla, visade sig att jag hann ta en bild på syrenerna. En nypa luft mitt i allt jobb. Jag tror det var i början av maj då jag var bjuden hem till Johanna. Som tillsammans med Ida bjudit in ett gäng som alla frilansar i Malmö med omnejd. Så fint intiativ. Brukar alltid känna till eller i alla fall känna igen någon men här var alla nya. Vilket blev en viktig påminnelse till vilken bubbla man ofta befinner sig i. Ida och Johanna hade också en intensiv kärlekshistoria i hur de blev vänner. Älskar sånt, hur man inte bara vågar släppa in någon men också ge sig hän. Johanna gör ju fantastiska illustrationer och jobbar på ett nytt företagsäventyr som jag själv ser så framemot att se mer av och Ida gör dessa fantastiska öronhägnen. Vi började ute på gården, trevande och lite nervösa. Så som det ofta blir i nya sammanhang. Men fint att så många tackade ja och var nyfikna. Typ det bästa man kan va tänker jag; nyfiken. Har hjälpt mig i många lägen. Och Johanna bodde så otroligt fint, med exploderande grönska precis utanför fönstret. Så var det också så otroligt skönt att vara i ett rum där man inte kände sig konstig när man sa vad man jobbade med. När jag och Lina började med JWHF i höstas fick vi nämligen många förvirrade blickar när vi försökte förklara vår idé för utomstående. En vilsen blick och ett "oj...ja...låter...väl...spännande... eh jaha...hur lever man på det..." gjorde att hjärtat ofta sjönk till magen. Varken jag eller Lina ville till sist knappt prata om JWHF. När man satsar så är det ibland tufft nog att övertyga sig själv, så att sen övertyga andra samtidigt kan vara plågsamt. I en sån här process ifrågasätter man sig själv så oerhört mycket, granskar varenda söm och vänder och vrider. Axlar storhetsvansinne och självhat på en tunn lina. Vid den här tillställningen var första gången jag vågade prata högt om JWHF, sådär på riktigt. Jag pratar annars inte så gärna om saker som inte hänt än. Vill verkligen inte vara den där "mycket snack, lite verkstad" personen. Och när dom tittade med stora ögon och sa "va modigt", så svarade jag äntligen självsäkert "ja". För hur det än skulle gå så hade jag landat i det och kunde känna att det faktiskt ligger ett viss mod i det. Och det var en efterlängtad känsla.
