[gallery columns="2" size="full" ids="2147373818,2147373821"] Nä fy fanken vilka kassa sömnveckor jag har bakom mig och det har satt sina spår uppe i huvudet. Känner mig totalt avtrubbad och desperat samtidigt. Livet känns så jäkla kämpigt fast det är rätt fint. Hjärnspöken älskar sömnbrist. Idag har jag gått i terapi, bett om en extra tid, ätit en kaka och åkt hem till en av Algots kompisar och lekt i flera timmar eftersom det var en klämdag idag. Han grät när vi skulle hem och sa att han ville leka mer och snyftade fram "jag älskar ju att leka". Kändes som ett extremt fint mammaögonblick ändå, när ens unge har så kul att han brister ut i tårar när det tar slut. Det är ju på det hållet man vill att livet ska va.
