Huh, vaknar med en klump i magen idag. Den här domedagskänslan är svår att skaka av sig. Stundvis blir jag så vansinnigt orolig. Det är själviskt men jag måste snabbt göra något annat när det blir så för det blir för mörkt. Även om jag inser, skadar aldrig att fortsätta påpeka, att jag har det bra och är priviligerad så slutar man inte vara rädd bara för det antar jag. Jag försöker hitta ljuspunkter även om mycket känns svårnavigerat just nu. Som igår när vi åt lunch från LU på Davidshall. Det var enkelt. [gallery columns="2" size="full" ids="2147373197,2147373198"] Äntligen ett bra ställe med riktigt goda dumplings. I vanliga fall är det alltid smockfullt, men även ganska busy nu även om folk tog med sig eller satt ute. Det är skönt att kunna njuta av våren trots allt. Sen satte jag en dumpling i halsen och vågade inte hosta ordentligt för jag var rädd att folk skulle tro att jag var dum i huvudet som var ute. Så den satt där nästan hela dagen. Jag fick frågan om jag ville säga några peppande ord om tiden framöver. Jag tackande nej till det. Vilken festprisse va. Men ibland måste man ta en paus och känna stundens allvar innan man dansar vidare. Även om jag verkligen tror att musiken kommer ta vid igen.
