Det finns så mycket att titta på överallt. Det lovar jag mig själv att påminna mig själv om när jag känner mig besviken över sommaren. Så ocharmig känsla, men lätt hänt. Det har ju varit långhelg men ja, sak samma i detta i liv nästan. Mysigt på vissa sätt, jobbigt på andra. Förskolan är verkligen vår enda avlastning just nu och den behövs så innerligt. Är tacksam varje dag att vi har den, för varje gång vi får barn så händer alltid något utöver själva bebistillskottet. När Algot föddes blev ena far/morföräldern allvarligt sjuk, den andra flyttade och när Idun kom isolerades världen pga Corona. Som att livet verkligen vill poängtera att saker sällan blir som man tänkt varje gång vi får barn. Så det är ett himla upp och ner i den här familjen just nu. Här är det upp för trots att det regnar är Algot en solstråle med nytt paraply. Och keps. Favoriterna är från Mini Rodini för de har så bred skärm och sitter bra på huvudet. Och när Algot får välja blir det den med en fjäril på. Idun poppar upp mer och mer och vill vara med. I sommar är vi inte föräldrarna som glömmer bärsele och skötväskan hemma stup i kvarten. Kanske till och med lyckas vi få med oss kaffe på termos! Jaja, stadsbarn och rock 'n roll blir det av dom små i alla fall. Jag höll på att bli skogstokig hemma i lägenheten. Det är så lätt att gå varandra på nerverna på 73 kvm. Så vi bestämde oss för att trotsa regnet och åkte till den nya lekplatsen vid havet, öresundslekplatsen. Riktigt fin! Vi tog 7:an från triangeln och hoppade av vid potatisåkern. Det var iskallt och regnade men var ändå skönt. Målet blir att besöka alla Malmös 22 temalekplatser i sommar. Och eftersom vi inte är de där genomtänkta föräldrarna hade vi ingen lunch med oss så vi fick förlita oss på den lokala kiosken. Kokt korv och en grillad macka. Påminde mig så om båtsemestrarna i Danmark vi gjorde som barn innan mina föräldrar skilde sig. Ätbart minne även om det knappt är ett minne längre utan bara en känsla som smyger runt i kroppen. Och just nu varvar jag spontangråt med gapskratt. Jag gråter när ljudnivåerna skär genom huvudet här hemma, Anton är bombsäker på att det är migrän jag drabbats av. Stackars postnatala kropp alltså. Men jag gapskrattade när vi åt glass i ösregn och Anton sa "tänk att detta är slutet på maj". Och Algot frågar "va, varför är det slutet på daj pappa".
