Vilken kväll det var igår. 22 grader och picknick på stranden. På eftermiddagen! Jag slängde iväg ett sms till Anton vid lunch och frågade om vi inte skulle mötas på förskolan och cykla ner till stranden. Fånga dagen, passa på osv. Dessutom skulle våra nya rum målas klart från 17-19 så det passade ju bra. Han sa ja och Algot var på helt enastående humör när vi hämtade honom. Älskar när det händer. Och älskar Malmö. Strand och stadsliv allt bara en kort cykeltur bort. Sportade mina nya favoriter. Från H&M! Även väskan. Perfekt picknick-badkläder-väska visade det sig. Alla badade! Till och med Anton som tvingades bada i kallingar. Så går det med Algot i farten. Vet ingen unge som älskar att bada så som han gör. Som vi väntat på detta. Och en annan favorit - också från HM. Fått in en hel del sommarfint faktiskt! Även om det var ungefär här jag märke att kroppen inte riiiiktigt mäktade med ett helt sommaräventyr på toppen av allt annat. Allt var liksom perfekt, som en sommardröm men ändå poppade hjärnspöken upp i huvudet. Som att badräkten kändes för liten (eller rättarsagt, jag för stor) osv. Men myset trumfade ändå trötthet där på stranden. Om ändå alla måndagar kunde vara såhär. Kände det ända in i märgen. Någon form av lycklighet. Tog årets första dopp i havet! Iskallt men ändå. Underbar kväll. Men sen tog orken slut. Algots strålande humör övergick i övertrötthet och gallskrik. Och en unge som vägrade sova. Medan han inte ville sova låg jag och marinerade i en kommentar om att "jag bara sitter och surfar på mobilen när vi har hen på besök". Kände mig direkt värdelös, även om jag minns exakt vilket tillfälle hen pratat om. Då när jag och Anton kämpade som mest, den lördagen som vi hade bråkat hela dagen och en kvart senare skulle gå på teater med hela Antons familj på kvällen. Algot som gråter när kompisar ska passa honom samtidigt som alla hans favoritpersoner går därifrån, efter en hel dag av bråk dessutom. Och när vi kommer hem är Algot hög på socker och jag orkar verkligen inte mer. Har inte småpratet i mig - så jag tar upp telefonen. Flyr in i den. Och så var stora delar av hösten. Jag orkade inte. Även nu när jag står inför lanseringen, mitt i en renovering och ett jobb som ska skötas. Även fast det är på ett annat sätt, för det ger mig så himla mycket tillbaka. Medan hösten bara tog. Men hur som. Det är smärtsamt när man måste inse att man inte räcker till. Folks besvikelse. Och även om huvudet försöker rationalisera allt så lever kroppen sitt liv. Så vaknade klockan fyra i natt mitt i ett ångestpåslag. Fick sån brutal ångest för vi inte bokat tid till återkontroll till Algots öron än. En detalj i det stora hela. Men ändå. Har ändå lärt mig att lyssna när kroppen berättar. Så tar en liten paus för mig själv idag.
