Vilken konstig vecka det varit. Somnat innan klockan tio nästan varje kväll, helt slut i huvudet och i fötterna efter en arbetsdag i butik. Insett att jobba till halv sju varje dag hade varit trist för då hade jag knappt träffat Algot mer än en timme varje kväll och det vill jag inte. Trots mitt ihärdiga deklarerande att jag är mer än bara mamma (vilket jag är!!) så landar jag ändå i att jag alltid väljer; att va med honom. Men det var också skönt att vara i butik för det fick mig att slappna av och sluta ifrågasätta allt stup i kvarten. Så, med en skön och lång vecka bakom oss blev det en efterlängtad söndag. Vi begav oss till st knut. Till Söderberg och Sara. I snö!? Jag satt med ryggen åt fönstret när Algot sa "mamma det smöar ute" och jag ägnade säker 2 minuter åt att säga att han hade fel. Tills jag vänder mig om. Note to self: barn har alltid rätt. Blöta och hungriga klämde vi oss ner mellan två stora sällskap. Grejen med barn är att man lärt sig ignorera de irriterade blickarna och ta plats ändå. Typ ett bra tips till livet i allmänhet: våga ta plats. Ändå sjukt mysigt! Får alltid känslan av att vi är på semester när vi gör sånt här. Går och fikar, haha. Men vardagen är alltid så praktisk - att äta frukost i ett annat kvarter är opraktiskt som fan och jag älskar den ansträngningen. Pappig! Sen fortsatte vi. Jag ville gå lite på stan, kolla på en lampa och dricka en kaffe. Sånt man kunde göra när man ville utan att reflektera så värst över det när man inte hade barn. Fast med en balanscykel kommer man långt, vetni. Då blir barnet inte lika uttråkad som av att gå planlöst på stan. Men ja; här får man öva på att ignorera blickarna igen. Samhället är tydligt uppdelat i två läger: de som lägger huvud på sne och ler när Algot kommer tjoandes. Och sen har vi dom som hatar lösa barn och önskar att det var lag på att ha dom i koppel. Lilla Algot som igår deklarerade att han blev "skitsur på dig mamma". Livet med en 3,5 åring alltså! Man gapskrattar ena sekunden och bölar av frustration och maktlöshet andra. Utmed eftermiddagen började mensvärken och pms picka på. Anton skickade mig denna som jag tyckte var rolig och realistisk. PMS behöver ju inte alltid vara avgrundsdjup mörk, utan mer en jämn känsla och övertygelse att någon out there jävlas med en. Allt blir personligt. Så jag är lite småtjurig och känner mig lite smådassig just nu, försökte pigga upp det hela med ett nytt nagellack. Fint va? Gillar detta och nyanser av brun- lila-burgundy till hösten! Fungerade en liten stund i alla fall, sen tog jag till chips, cola och reality tv.