Det var svalare där i någon sekund. Nu är vi tillbaka runt trettio igen. Jag kommer på mig själv att ta sats varje gång jag ska säga det men; värmen börjar bli ganska påträngande. Jag veeeeet, viiiiiinteeeeeeeerrrrnnn. Detta är underbart och halleluja men jag är typ inte gjord för detta såhär länge. Jag åker aldrig till Thailand för jag orkar inte värmen, jag åker inte till Italien i mitten av juli för jag mår dåligt av det. Jag har lärt mig det, accepterat och gått vidare. Sin sak om det var mitt i semestern, men måste säga att jobbhjärnan är minst sagt seg. Klag, stånk, svettigt och svullet. Tur att sommar i stan inte är så pjåkigt. Älskar citylife, har svårt att se att vi någonsin skulle flytta från stan. Köpte sushi till kvällsmat och satte oss på gården. För jag var lite i firar-mode. Fick ett så himla roligt telefonsamtal igår eftermiddags som liksom fick allt jobb (även i denna segkolan till sol) att kännas värt det. En litet kvitto längs vägen. Och för att jag verkligen försöker uppmärksamma även de små vinsterna. Märker att det är helt sinnessjukt lätt att hamna på motorvägen. Man ser inget, man hör inget, man ska bara fram och till sist vet man inte vad fram är. Så jag övar på att stanna upp. Och vår lilla citykid som badar i fontäner och snor andras jordgubbar från gården. Bara Antons surdeg som fattades. Hörde på ett radioprogram där dom pratade om folk som "bor och odlar i innerstan och döper sina barn till Algot". Haha aouch. Så unik är man tydligen. Man måste ju ändå skratta åt att man ibland odlar bilden av sig själv mer än några grönsaker.
