[caption id="attachment_2147376332" align="alignnone" width="1707"] Foto: Lina Arvidsson[/caption] Jag startade JWHF med Lina för snart tre år sen. Ibland förstår jag inte riktigt vad som hände, att det hände. Tänk att vi kom på en idé och genomförde den! Ibland tänker jag att just det var det största av allt- att vi tog det hela vägen. Det är verkligen något jag är stolt över. Jag bevisade för mig själv att jag kunde, vilket har varit otroligt meningsfullt för mig personligen. Dagen innan JWHF lanserades hade jag varit uppe hela natten för att få klart allt innehåll på sidan. Samma morgon kaskadkräktes jag i ett magkatarr-anfall. Jag låg dubbelvikt på mattan i hallen. Jag tror det var kombinationen av att ha satsat så mycket av sig själv, nervositet och chocken över mängden jobb. Ibland fnissar jag lite när jag tänker på det. Så naiv - men ändå så glad. Jag har varit ansvarig för innehållet på sidan sedan start och de senaste två åren har jag drivit sidan själv. Såklart med ett helt fantastiskt team av bloggare, krönikörer och kreatörer. Men - det har varit jag som tankat, startat, gasat och kört bilen. Och nu måste jag parkera den. För precis som jag är stolt över att vi vågade starta JWHF, känner jag också en viss styrka över att våga sätta sista punkten. Det har verkligen varit en fantastisk resa, som varat i snart tre hela år men jag har kommit fram till att det är dags att gå vidare nu. Jag vet inte var Midis tar vägen än, men i maj när JWHF fyller tre år är det dags att säga hejdå till JWHF gänget. Det var inte utan ett visst vemod som jag meddelade alla på JWHF. Det känns sorgligt på flera sätt att inte uppfylla alla drömmar jag hade med JWHF, men det känns också fint på ett sätt. Jag menade JWHF ända från hjärtat, jag ville verkligen visa flera nyanser av livet och skapa en plats som var tillåtande. Så på något sätt finns hela essensen av JWHF i vår sista mil. För vem har sagt att det bara finns en början och ett slut? Kanske kan man ha flera kärlekshistorier under en livstid? Jag vill det.
