Hej fredag! Och den här kroppen blir bara mer och mer förkyld. Men ska man gå på tacksamhetsprincipen denna fredag så är jag glad att det bröt ut nu och inte nästa vecka, för då ska vi på semester. Jag har längtat så mycket efter denna semester så jag nästan blir gråtfärdig av bara tanken. Fredagen går ut på att förbereda så mycket jobb som möjligt, så datorn ska få ligga orörd lika mycket sen. Denna outfit ska få följa med, minus jackan hoppas jag. Såhär såg jag ut när jag åt lunch med Lina häromdagen. Jag blir på riktigt gladare av att klä mig i färg. Gladare och modigare, även om det kan låta knäppt. För mig finns det lika mycket power i en sån här outfit som i något annat. I övrigt känner jag PMS:en smyga sig på. Det var en märklig upplevelse igår för jag kunde verkligen känna hur den kom smygandes. Glada tankar om hur mycket jag fått gjort trots sjuksoffan började sakta byta ut mot negativa tankar om att jag borde jag gjort mer. Ängsligheten som tog över. Det var som att se sig själv i slow motion. Annars då? Terminen är verkligen i full gång nu, alla har igen mycket att göra och många samtal präglas av det. Inget konstigt, jag kan också klaga när jag har mycket. Det är ju lite det man gör i samtal, pratar om sitt liv. Men bortsett från det, så försöker jag hela tiden ta aktiva val för att hålla ett balanserat arbetsliv. Även om det stundvis är svårt, för sekunden jag gör det måste jag också aktivt arbeta med att försvara det valet - inte minst för mig själv. Jag påverkas också, trots att jag väl vet hur jag vill leva mitt liv. Märker hur många av mig och mina kompisar kämpar med det i vårt arbetsliv - som fortfarande är relativt nytt. Pratade med en vän om just det - att det ändå finns en tydlig skillnad mellan hennes generation och min. "Ni ifrågasätter mycket mer", sa hon. På ett positivt sätt, ska tilläggas. Några vill ju gärna påpeka yngre generations lathet (upplever dock att lathet finns överallt), men det är ju något fint i det där ifrågasättandet och ska inte förväxlas eller förminskas med lathet. Vi frågar helt enkelt saker som; på vems villkor? Varför? Hur? Varje gång någon vill punktera mig med ett "sån är branchen" har jag ALLTID lust att mer eller mindre skrika "varför det". Har aldrig fått ett bra svar. Varför accepterar man status quo om typ inte en jäkel verkar mår bra av det?
