Jag har hjärtat i halsgropen denna veckan. Så trött men samtidigt så glad. Mest för att jag hade världens knäppaste dag i fredags. Började en aning tumultartad och jag kände hur hela dagen var påväg ner i avloppet. Var på minst sagt dåligt humör när jag sprang på stan för att fixa ett par ärenden i sista minuten. Som tog längre tid än vad jag trodde. För helt plötsligt fann jag mitt själv mitt i ett engagerat och underbart samtal där jag kommer på mig själv att... sälja in mina tjänster. Saker jag gått och tänkt på i hundra år men aldrig vågat säga högt. Dels för att jag verkligen hatar att sälja in mig själv och dels för att jag är livrädd. Därav hjärtklappningen och handsvetten. Kanske var det middagen med Lina som satte eld i rumpan på mig. Och alla hejarop från Julia såklart. Ibland är det så otroligt svårt att tro på sig själv, eller jag menar. Tro på sig själv hela tiden. Tjugofyra timmar om dygnet. Och då är det så otroligt värdefullt att ha så fina vänner (och kollegor!). Någon som puttar en lite, när man själv inte vågar. Men så i fredags hoppade jag. För det kändes så bra i magen och helt naturligt. Började prata av ren lust och engagemang. Och fick så himla fin respons på det. Utan att jag helt vet hur så hade jag ett nytt jobbuppdrag med mig hem (gode gud, hoppas alla pitchar och säljförsök går såhär naturligt). Ringde Anton i ren extas. Jag lovar att berätta mer senare (är för nervös nu) eller häng med på Instagram på torsdag vettja! Att det dröjer ända till torsdag handlar helt enkelt om att jag har prestationsångest samtidigt som jag tycker det är så jäkla roligt. Såklart. Men kan inte riktigt tänka klart. Jag lovar att berätta mer detaljerat snart, men nu bara säger jag det. Annars blir det aldrig. Har tänkt på det här i över ett år. Men fegat ur. Men nu gör jag det. Hoppar. Jag har bestämt mig för att börja frilansa. Midis ska blir ett företag.
