[caption id="attachment_2147370090" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] För första gången på hela sommaren har jag svårt att somna om, känner hur jag tänker i textform och skriver listor i huvudet fast klockan bara är två på natten. Nervös och pepp inför morgondagen, kanske försvinner aldrig back-to-school känslan helt. Även om det bara är jobb efter semestern. Man vässar ändå pennan och torkar svetten lite när ingen ser. Kommer man ihåg något som helst? Hur gör man? Kanske försvinner aldrig barnet i oss, nervositeten för skolgårdsdynamiken blandas med längtan efter att leka med kompisarna. Båda sidorna finns nog överallt, hur gammal man än är eller vilken arbetsplats man än är på. Jag vet vad jag vill ta med in i den nya säsongen, vad jag helst lämnar kvar hos våren. Gråter lite hos min terapeut men är ändå ganska nöjd att jag ens bokat en tid min första arbetsdag. Det måste väl ändå vara ett bra tecken att man vet hur man funkar. Vad man behöver och att man hittar olika sätt att ta hand om sig själv. Vissa skriver listor, andra dricker vin, kanske tränar. Ibland allt. Jag tycker det är skönt att lägga det där, hos något helt oberoende. Där man tryggt kan säga "jag är rädd för detta", "detta var jobbigt", "det var smärtsamt" utan att man får tillbaka det i ansiktet. Framför allt är det härligt att ha ett ställe där man kan be om hjälp. Om det så bara är för att ändra ens perspektiv lite. Har upptäckt att man kommer långt med det. Kanske inte över en dag, men i det långa loppet. Ingen ser det, men du känner det. Och så får jag en del gjort min första arbetsdag, nästan av ren adrenalin. Det är en efterlängtad känsla efter vårens haveri och sommarens återhämtning. Inser att återhämtning kan ta lång tid, ibland längre än ett sommarlov. Men jag känner ändå någonting jag saknat. Lusten. Min mest trogna vän i företagandet och, well, i livet. Och när jag kastar mig på cykeln för att skynda mig till hämtning på Algots förskola så känner jag solskenet och vinden i håret ända in i själen.
