Så glad för de här bilderna som Hanna tagit av mig. Tror aldrig jag haft så fina bilder på mig själv, hehe. Hanna är en stjärna att jobba med. Energin bakom kameran är lika viktig som den framför. På tal om superkrafter. Vilken kraschlandning det blev för mig. Visste att det skulle bli så, efter en så intensiv period, men ändå. Så segt när det kommer. Man känner ju det man känner även om man vet varför. Jag är visserligen sjukt stolt över allt vi åstadkommit, även det jag själv gjort. Livet såg väldigt annorlunda ut för bara ett litet år sen. Inser nu att jag kanske behöver gå lite djupare i det och förklara för dom som är nya här (hej!). Men det är ett annat inlägg, eller flera. Men kortfattat. För två år sen led jag av såna fruktansvärda sömnproblem att jag hittade mig själv på med en akuttid på vårdcentralen. Fick aldrig någon diagnos men något utmattningståhej vad det tal om. Jag sov 3-4 timmar per dygn i flera månader. Har massiva minnesluckor från den tiden. Livet som ny mamma var en större stress än jag kunde föreställt mig. Och med ett knäckt självförtroende så var jag rätt nere. För att uttrycka det milt. Den stora skillnaden nu mot då är att jag har saker som ger mig energi också. JWHF är sån himla bensin för mig, även om den bränner rätt mkt också. Rent praktiskt i alla fall. Jag är väl någon slags content manager här på sidan, alltså jag axlar rätt många roller nu förtiden. Även någon slags projektledare I guess eftersom jag roddar med kontakt med vår webbyrå, bloggare, gästkrönikörer och publicerar det mesta på sidan. Och att få ihop allt det inför lansering samtidigt som jag hade lanseringsfesten som flåsade mig i nacken. Det blev en aning mycket. Jag visste det hela tiden, men hade blicken på målet. Det blev också för mycket för att jag var nervös och förväntansfull om varannat. Så är det ju när man satsar. Det var inte bara det praktiska jag oroade mig för, känslomässigt var jag ett virrvarr (fortfarande till viss del!). Min största utmaning kommer vara att stänga av jobbet. Eller hitta stunder av 100% återhämtning. Inte minst eftersom jag har andra jobb vid sidan av JWHF. Träning är en sån grej för mig, som jag såklart prioriterat bort flera veckor nu. Så dumt, men lätt hänt. Träning har alltid varit nödvändigt för mig, hjälpt mig ur både en och två depressioner. Men stress och prestationsångest, så lömskt alltså. Livnär sig på dålig kost och stillasittande, typ. Kommer in ditt system, kodar om dig och manipulerar kroppen till att sitta ännu mer still. Och prioritera ännu sämre. Så när jag började slappna av förra söndagen, när jag insåg att vi nästan var i hamn, sa kroppen sitt. Låg hulkandes över toalettstolen hela natten till måndag. Nästan pinsamt att skriva om, men desto viktigare. Lanserade sidan måndag kväll. Visste att jag bara skulle ta mig igenom veckan. Fokusera. Och nu det som är viktigt att skriva om; att ta det lugnt. Jag lär mig hela tiden. Ramlar tillbaka i gamla fotspår. Låter mig påverkas. Inbillade förväntningar. Stress är inte coolt, men samtidigt det som belönas. Knivskarp balansgång det där. Besvärande att prata om. Men jag är nog inte den enda där ute. Tänker jag? Och med allt detta sagt så är livet är så himla skoj just nu. Men skoj behöver också energi, så jag behöver ta hand om min. Ska bara fortsätta lära mig hur.
