När jag blev gravid var jag gift, färdigutbildad och ekonomiskt trygg. Jag hade checkat av varenda punkt som normen och samhället gärna vill att man skall ha checkat av innan man förökar sig. På pappret var det en utmärkt tidpunkt att ta nästa steg i livet. Sagt och gjort. Jag hade dessutom turen att bli med barn ganska så omgående efter vi bestämt oss för att vi var redo för barn. Vi var ett modernt, medvetet och utbildat par i 30års åldern som hade alla pusselbitarna på plats. Tills vi inte hade det längre. Ni vet hur man ofta skrattar åt de människor som påstår att de inte blir påverkade av reklamens inverkan bara för att de är medvetna om densamma? Hoho, jovisst! Alla blir, mer eller mindre, påverkade. Så är det. Man är som regel inget upplyst undantag. Detsamma gäller normer. Det spelar ingen roll hur många genusteoretiker du har i din bokhylla eller hur många politiska diskussioner du för kring matbordet, du påverkar och blir påverkad. När jag blev gravid drabbades jag av katastroftankar. Inte nödvändigtvis kring bebisens liv, utan mitt eget. Jag fick brutal ångest över att jag inte hade en karriär, ett slående CV eller ens ett jobb. Och nu skulle jag dessutom ägna det närmsta året till att vara… hemma. Jag började tänka på allt som inte var föräldraledighet. Jag började kolla jobbannonser, praktikplatser, skrev CV och undersökte masterutbildningar till hösten 2015. Samhället är väldigt tydlig med att självförverkligande inte sker i hemmet. Hur fel och idiotisk jag än tycker att det är (vad betyder ens det? Självförverkligande?), så låg jag där och våndades. Stressad och skamsen. Hormonfylld. Mina ideal, genomtänka resonemang och värderingar flög ut genom dörren. Jag kände på allvar att mitt liv var över. Jag och Anton har spenderat många timmar med att prata om hur vi vill leva vårt liv, vad vi tror på och vilken sorts framtid vi önskar oss. Jag har alltid beundrat och inspirerats av Antons ideal och sätt att tänka på. Han är bra på så väldigt många sätt. Jag delar mitt liv med en vettig och bra man. Men med det sagt så betyder inte det att han heller kan undgå pressen utifrån. Jag minns extra tydligt en morgon i höstas. Graviditet var fortfarande relativt ny och färsk. Vi var som två famlande och nervösa tonåringar som försökte hitta vår väg. Allting kändes ömtåligt. Så det var inte helt utan risk som vi började diskutera kommande föräldraledighet över frukostbordet. Båda livrädda att drunkna i något slags odefinierat, världsligt misslyckande. Ämnet var minst sagt lättantändligt och när Anton i ett svagt (och mänskligt) ögonblick plötsligt säger ”jag kan inte vara ledig så länge, hur skulle det se ut på mitt CV” så fullkomligt exploderar jag inombords. Utan ett ord reser jag mig upp från bordet, snörar på mig skorna och smäller igen dörren så att två tavlor ramlar ner från väggen. Helt plötsligt hittar jag mig själv gråtandes mellan två hyllor på ICA. Jag hulkgråter medan jag låtsas läsa på ett paket kaffe och tänker att jag inte alls är redo för det här. Allt håller på att gå åt helvete. Allt gick såklart inte åt helvete. När jag kommer tillbaka från Ica möter Anton mig i dörren och säger förlåt innan jag ens hunnit vrida om nyckeln och någonstans därifrån har vi tagit en dag i taget. Ödmjuka inför livet som komma skall, vad som har varit, brister och sårbarheter. Men framför allt har vi blivit ännu lite mer uppmärksamma och lyhörda. Livet man önskar sig för sig själv och sin familj uppstår inte magiskt utan kräver stundvis aktiva val och lite metaperspektiv. Livet löser sig oftast och vi börjar äntligen med lite stolthet i rösten längta efter vårt nya och spännande och ärofyllda uppdrag. Från och med april kommer vi nämligen att sitta i styrelsemöte tillsammans med vår son. P.s rubriken är tagen direkt från Jonas Gardell facebooksida.
