Herregud, det har blivit april! APRIL! Månaden jag skall föda barn! Woop Woop! Freaking äntligen! APRIL! Att vara gravid kan vara det konstigaste jag gjort i mitt liv. Det har nästan varit en utomkroppslig upplevelse (lite ironiskt med tanke på hur extrem-kroppsligt hela grejen är). Jag kan än idag titta på mig själv i spegeln och säga bestört till Anton "jag är verkligen gravid. Med ett barn”. Jag har känt mig både ensam och speciell. Ensam för att det känns som att detta bara drabbat mig någonsin och jag bär på bördan helt själv. Speciell för att det känns som detta bara drabbat mig och jag är one of a kind (till den grad att jag nästan kände att de andra 77 gravida kvinnorna på Kvinnoklinikens förlossningsföreläsning härom veckan inkräktade på mitt tillstånd). Rent intellektuellt tycker jag det är fantastiskt att kroppen kan producera en ny människa. Det är coolt. Men det är också skitjobbigt. Såklart kan det vara mer eller mindre skitjobbigt men skitjobbigt ändå. Hormonerna känns liksom inte så coola när man ful-gråter varje dag i tio veckors tid. Jag vill inte på något sätt spä på alla skräck-föreställningar det finns om att bli gravid, vara gravid och till sist få ett barn (som jag egentligen, tick tack, inte vet jättemycket om än), för de är oftast (alltid) orimligt kryddade. Men jag tänker inte heller romantisera det hela eller dölja att vara gravid inte riktigt är min kopp te. Jag ser det snarare som ett nödvändigt ont för att få det jag önskar och längtar efter. Som att gå en utbildning för att senare kunna praktisera sitt drömyrke, typ. Något man inte alltid säger ostraffat eftersom en graviditet är ett så kallat "välsignat tillstånd". Ett tillstånd ja, men välsignat my ass. För mig har det varit en ständig balansgång mellan att vara tacksam över att allt gått och går bra samtidigt som jag känt mig fullkomligt överkörd. Anton uttryckte det hela så bra när han sammanfattade ett av mina du-förstår-ingenting-utbrott med "man kanske kan säga att du känner dig biologiskt kränkt". Bingo! Jag är etthundra procent övertygad om att ett barn utanför magen är roligare än ett barn i magen. Så efter nio långa månader är jag lättad att det äntligen blivit april. Jag ser så mycket framemot att få träffa mojängen som ger mig brutal halsbränna och väcker mig mitt i natten med sina små, men effektiva boxningsslag. Men framför allt ser jag framemot att få dela honom med Anton. Skall bara genomgå en liten förlossning först.
