Jag minns när en av mina bästa vänner försökte beskriva hur trött hon var när hon väntade sitt första barn. - Jag orkade inte ens bre min egen macka, sa hon Jaha, tänkte jag och gick vidare i livet. Såklart kände jag sympati för henne men vad jag insett nu är att den trötthet man kan drabbas av i början av en graviditet knappt går att beskriva i varken ord eller bild. Där av bristen av det sistnämnda i detta inlägg. Jag har varit så innerligt och ohälsosamt, sinnessjukt trött. Tröttheten var förlamande, hela kroppen gjorde ont – så ont att jag grät varje dag i flera veckor. Om jag inte sov, så grät jag. Allt det där har ju medicinska förklaringar, hormoner hit och hormoner dit, men för mig kändes det som en personlig kollaps. När Anton kom hem från jobbet kastade jag mig i hans armar och hulkade fram ett ”jag vet inte vem jag är längre”. Det kanske verkar teatraliskt och överdrivet men det var så jag kände. Brutalt men ärligt. När jag väl sov beskrev Anton det som att det var som att jag hade svimmat. Jag var nästintill okontaktbar. Visserligen beskriver han det fortfarande så när jag somnar på tre röda sekunder på kvällarna, men nu är det i alla fall begränsat till nattetid. Mellan vecka sju och vecka tolv kunde jag somna när som helst och var som helst. Börja gråta kunde jag också göra lite varstans och lite närstans. Alltid till hulknivå. Tack och lov så har det blivit lite bättre. Men jag förstår innebörden av att inte ens orka bre sin egen macka fullt ut nu.
