Photo: Emily Dahl Vi väntar barn! Kanske är det världens mest svårförstådda mening just nu men så är det! Det var i början av augusti som mensen aldrig kom och vi fick reda på att vi, jag och Anton, skall bli föräldrar. De första tre månaderna har varit något helt annat än… innan. Inte nödvändigtvis alltid till det bättre om jag skall vara ärlig. Jag blev minst sagt överrumplad över hur snabbt kroppen gjorde som den ville och ofta helt utan förvarning. Såklart helt nödvändiga grejer (typ), men det är ju inte alltid hjärtat fattar det bara för hjärnan gör det. Efter att vi fick reda på att jag var gravid gick jag och köpte en dagbok, den första på flera år. Jag tänkte att jag skulle skriva om allt jag kände eller inte kände. Kanske är jag för lat för att skriva för hand eller så tog verkligheten över för jag kom inte längre än en enkel mening- ”jag är gravid”. Det har varit extremt jättemärkligt att hålla graviditeten för sig själv i tolv veckor. Vi har väl gjort det med modifikation eftersom det ibland blev för konstigt att låtsas som allt var som vanligt. Så man är, mer eller mindre, hemlig och håller andan. Håller andan för allt man vet kan gå fel. Förbereder sig på det värsta och hoppas på det bästa, som man säger. Lätt hänt att man får syrebrist av allt realistiskt tänkande och hjärtat tvingas jobba på övertid när man tvingar den att inte känna allt man känner. Man befinner sig i ingenmansland. Så, jag har än så länge inte skrivit något alls om hur det är att vara gravid. Jag tror jag har gjort slut med den traditionella dagenboken, för jag har ju här nu. I måndags såg vi att bebisen mådde bra, vilket såklart inte är någon livslång garanti, men det kändes ändå så bra. Som att man äntligen kan andas ut och äntligen vara… gravid. Det är nu det händer.
