Jag har hört att post-graviditetskroppen ofta är starkare än pre-kroppen om man tar vara på den på rätt sätt. Så heja heja - ha Valentino i åtanke och skynda långsamt! Kram Jag fick ovanstående kommentar av rara Sandra igår angående det här. Den gjorde mig genuint glad och förväntansfull men tyvärr är det en ovanlig version av ”jag har hört”. Som gravid blir man (jag) snabbt medveten om att positiva kommentarer och hejarop är sällsynta. Av någon anledning, jag har fortfarande inte klurat ut varför, så kopplas ofta graviditeter och att få barn ihop med skräckhistorier. Kanske är det för att det är ett av få val i livet man inte kan ångra och blir därför automatiskt skräckinjagande? Eller är det för att vårt samhälle, mer än någonsin, är så individualiserat och egocentrerat att tanken på att ägna någon annan tid helt enkelt verkar vara en för stor uppoffring? Eller är det för att barnafödande är en kvinnosak som det blir såhär? Ingen varnar män eller karriärsdrivna människor för kvävande sömnbrist, dåligt sexliv, ångest eller risken att förlora en stor del av sig själv pga att jobbet tar all ens tid. Ingen påpekar att de kan bli överviktiga, slappa och fula eller rent av eventuellt dö i en hjärtinfarkt. Jag har nämligen hört att man kan kola vippen av konstant stress och hets. Man utsätts för en himla massa ”jag har hört” när man väntar barn, kanske framför allt sitt första (har än så länge bara den erfarenheten). Det är trist för hur mycket man än försöker skaka av sig negativa kommentarer, tala sig själv till rätta och argumentera varför det inte kommer bli si eller så, så fastnar de där jäkla kommentarerna. Trots bättre vetande hittar jag mig själv med att googla ”bryta svanskotan under förlossning”, för att någon har hört att man kan göra det. Och visst, man kan bryta svanskotan under förlossningen men det kan man också göra när man åker skidor. Men ingen vinkar av en på väg till Alperna med ett ”hoppas du inte bryter svanskotan för det gör svinont och du måste sitta på en badring i flera veckor”. Alla har en kompis, som har en kompis, som har en kompis, som har en kompis som födde ut en apa som rev ut alla kvinnans organ samtidigt som hon sprack ända upp till mungipan. Ni fattar. Ibland känns det som att vissa historier har gått så många varv att det till sist blir absurt. Men fysiska åkommor är en sak. De kommentarer som ger mig mest ångest är de som verkar vilja gräva min grav åt mig. Med små hugg i taget berättas det om hur jag aldrig kommer sova igen, ha energi eller känna mig fin. Jag kommer tvingas ge upp drömmar och ambitioner. Jag kan lika gärna nu glömma allt som heter Christin och välja ut min egen kista. Det är lätt att säga att man inte skall lyssna på det där, att det är nonsens, men det är väldigt energikrävande och rent av svårt att hela tiden behöva vara sin egen försvarsadvokat. Helt plötsligt är jag oroligt orolig för att inte se ut som jag gjorde innan, vara som jag var innan eller känna som jag gjorde innan. Det känns stundvis som jag håller på att förlora något, snarare än att få något. Men så får jag kommentarer som från Sandra (och andra peppande personer som trots allt faktiskt existerar här och där) och läser i samma veva den här artikeln. Då känns dagen helt plötsligt solig fastän molnen ligger som en våt trasa över himlen. För de liksom vänder på hela steken och visar allt positivt som ett barn och en förändring faktiskt kan föra med sig. De har hört att ett barn kan vara ditt livs äventyr.
