Det är en väldigt märklig tid just nu. Det är som att allt går i slowmotion samtidigt som jag vet att någon närsomhelst kommer göra att allt börjar spelas framåt i en faslig fart. Jag längtar med allt pirr i magen samtidigt som jag är vettskrämd och vill att tiden skall stå still förevigt. Förra året gick i ett. Det ser ju relativt bra ut pappret när man listar upp vad jag och vi hann med förra året. Det ända som inte riktigt hann var hjärtat, men det ser ju ingen annan förutom vi. Det är först nu som jag kommer på mig själv att orka reflektera över allt som blev. Folk frågar mig om jag inte blir uttråkad nu när jag går hemma och ”gör ingenting” (obs! bebis-skapandet är långt ifrån ingenting). Men för att svara på frågan så: ja och nej. Såklart är det stundvis tråkigt att rätt och slätt vänta men ju mer uttråkad jag blir desto mer övertygad blir jag att det faktiskt är nyttigt att periodvis vara just uttråkad. Människor underskattar sin egen inlevelse- och innovationsförmåga som ofta väcks till liv i de mest ointressanta stunder. Jag tycker det är sällan man hör ”jag kom på världens bästa idé när jag var så stressad att jag fick en panikångestattack”. För det andra är en graviditet en fysisk påfrestning oavsett hur bra graviditet man har - hade jag varit mitt vanliga jag hade det antagligen varit en annan femma. Dessutom är (eller det kan vara om man tillåter det) den mentala förberedningsprocessen inför en helt ny och egengjord person en heltidssysselsättning. Sist jag hade så här mycket tid över (så att säga) var när min pappa gick bort och jag var helt ihålig ett år. Egentligen vill jag inte alls jämföra då med nu men poängen är att den tiden jag tog då för att komma ikapp gjorde att jag sen kunde leva intensivt och helhjärtat utan att jag för den sakens skull kände mig splittrad eller otillräcklig. Jag tog tid på mig att känna mig hel och det gav mer tillbaka än något papper eller CV kan visa. En viktig påminnelse till mig själv när framtidsstressen och ångesten kommer krypandes över att jag borde göra mer än vad jag gör (som att en bebis inte är nog). Less är ibland more i det långa loppet och snart är jag igång igen. Gånger två.
