<div> <div> </div> <div><a href="http://emilydahl.se/" target="_blank" rel="noopener">Lucka 13 i Emily Dahls julkalender</a></div> <div> </div> <div>Det går ju inte att välja någon annan bild än denna från den femte augusti i år. Det positiva graviditetstestet som fortsatt vara positivt! Allt blir lite konstigt när man tänker tillbaka på de små ögonblicken eftersom man har gått i igenom en känslostorm ända sen dess (typ varje dag). Jag tog testet på morgonen när Anton fortfarande låg och sov. När han vaknade gav jag honom en puss på munnen och sa "jag är gravid igen" varpå han svarar "vad kul" och så somnar båda om igen. Sen slänger jag testet och det var det enda jag tog den gången. Jag var gravid. </div> <div> </div> <div>Jag minns att jag en gång ifrågasatte hur lång tid det tar att göra en bebis (haha nio månader är ju ingenting om man tänker på vad det är man faktiskt håller på att göra - en människa) men. Man är inte ens halvvägs in i en graviditet innan den lilla kroppen har allt den skall ha och resten av tiden handlar om att mogna och bli större och då ifrågasatte jag varför den inte kunda mogna lite snabbare. Anton svarade något i stil med "kanske är det inte bara bebisen som behöver nio månader på sig". Jag gav ifrån mig ett "hmpf" och vände på klacken och gick ut ur rummet. Smartass, tänkte jag. </div> <div> </div> <div>Men tyvärr måste jag erkänna att han har en viss poäng. Bara för att vi bestämde oss för att vi vill vara fler än bara vi två så betyder inte det att vi inte är... livrädda (och alla andra har det visat sig). Om man inte tänkt på det själv (hahahah) så är ens omgivning inte sena med att berätta för en vilket gigantiskt förändring ett barn innebär. Det är helt enkelt mycket som skall stötas och blötas innan bebisen gör entré. </div> </div>
