Det är väldigt längesen jag tog en bild på mig själv. Ju mer jag gjorde det förr, desto bekvämare blev jag framför kameran både när jag själv tog bilden men också när andra fattade kameran. Nu, not so much. Men jag gör det för att jag tänker att det kommer vara kul att kunna gå tillbaka. Fram tills nu har jag var paralyserad av alla tankar som automatiskt (jag lovar, det kommer som ett brev på posten) dyker upp när en får ett postivit graviditetstest. Dessutom tror och hoppas jag att det är väsentligt att jag lär känna min kropp de närmasta månderna, på ett sådär lagom klychigt sätt. Det slog mig härom veckan när jag och Anton var ute och åt middag att jag inte alls har någon uppfattning kring jag ser ut. Inte för att en måste det, men för mig har det lett till få men kraftfulla breakdowns. Det är skillnad på magen under alla dygnets timmar nuförtiden. Allt beror på. Så när jag väntar på Anton för att gå ut och äta och magen är helt platt får jag för mig att ta på mig mina gamla jeans. De jeans jag köpte precis innan jag blev gravid och var mitt bästa vältränade-jag. Jag blir skita-på-mig glad när jag får på mig dem, mest för att jag känner mig som mig själv i dem. Att magen blir som en luftballong efter varje måltid är som bortblåst. Vilket resluterade i att jag var tvungen att springa på toaletten mitt i maten för att stå där inne med byxorna nerdragna till knäna i tio minuter innan jag kunde fortsätta andas. Shit pommesfritt som jag led och när jag kom hem packade jag ner mina jeans. På återseende, helt enkelt!
