I en av mina gravid-appar står det så här. Visserligen skall man ta den där generaliserande informationen med en nypa salt men jag kan inte hjälpa att finna lite tröst i den. Så fort jag känner igen mig i något det minsta lilla suger jag det åt mig som om livet hängde på det - allt för att slippa känna mig som ett onormalt hormonfreak. När jag åker tre dagar till Helsingborg på en kompis/familj-turné behöver jag minst lika många dagar hemma, för mig själv, för att återhämta mig. Jag kommer på mig själv att inte läsa nyheter längre eftersom det är som att min hjärna är full. Jag drar mig liksom för att ta in ny information. Och hemma känns som jordens bästa ställe (för första gången på jag vet inte hur länge längtar jag inte bort och iväg). Helt ärligt tänker jag på att jag är gravid och att vi väntar barn hela tiden, och jag blir nästan chockad när någon annan inte tänker på det hela tiden. Så mycket jag tänker på det. Ett scenario som gav mig gigantisk ångest i början av graviditeten - rädslan för att bli en sån där som för alltid bara tänker på barn (såna finns nog egentligen inte utan fungerar mer som stereotyper/skrämselpropaganda/skuldbeläggande etc.). Men alltså, att vänta barn är en biggie. Och ju längre jag är gravid desto mer börjar jag accepterar att allt har sin tid. Världen får helt enkelt stå på stand-by-läge ett litet tag till. Det är okej.
