<div> </div> <div> <div> </div> <div> <div> <div> </div> <div> </div> <div> <div> </div> <div> </div> <div>Varannan dag pendlar jag mellan att känna att det är ingen tid kvar att prata om - det går kommer gå ultrasnabbt, tralalalala- för att nästa dag lägga mig ner i vår helt absurt enorma tvätthög och skrika "jag orkar inte mer". Ingen är hemma men jag skriker ändå och borrar ansiktet ner i illaluktande tvätt. För att göra allt lite bättre. Även om bebisen gärna få hålla sig inne ett tag till (pga av renoveringen) så börjar jag bli trött på att vara gravid. Jag vill kallbada, äta brie och vara ifred. Jag vill träffa vår bebis, lämna över honom till Anton och gå och lägga mig för att vakna upp som Christin igen. </div> <div> </div> <div>Det är inte bara jag som tycker att jag har varit gravid en mindre evighet, man märker det på Anton också. Det är liksom inte längre lika spännande utan vi har snarare blivit så vana vid att jag är gravid att det ibland känns som ett permanent tillstånd. Som att han aldrig kommer komma ut och att det kommer vara såhär förevigt. Men ut skall han och då kommer man säkert titta tillbaka på bilder som dessa och tänka att "det var en underbar tid". Hjärnan är bra dum alltså. </div> </div> </div> <div> </div> </div> </div>
