Jag rotade fram min svartprickiga kjol idag. Det är som att jag är 16 år igen och står i mitt flickrum. Jag gräver som en ivrig men frustrerad hundvalp i mina lådor. Slänger stickade tröjor, byxor och trosor över axeln, att ha ordning är för vuxna. I mitt huvud hör jag min mamma skrika på mig, skynda dig nu!! Bara det att det är mina egna barn som bråkar om Algots cykelhjälp i hallen. Men känslan är den samma, jag måste ha just den här kjolen just idag. När jag var 16 var det såklart ett annat plagg som var precis lika viktigt, känslan när man tar på sig något man känner sig som sig själv i. Det kan ju rädda vilken dag som helst. Eller i alla fall sätta tonen. Och jag älskar denna kjolen. Men jag är inte 16, jag är knappt 31 längre. När jag nästan tappar cykeln med Idun på för att kjolen korvar sig när jag ska starta cykeln och kjolen fastnar i kedjan skriker jag "fan helvetes jävla skit" rakt ut. Algot tittar lite skärrat på mig. Förlåt, mamma har bara lite mycket att reda ut, förlåt. Kjolen skaver helt plötsligt. Jag är så svettig nu att solkrämen i ansiktet rinner och gör att mina ögon svider. Jag glömde min härliga, lyxiga solkräm någongång någonstans och fick smörja mig barnen klibbiga vattenfasta SPF50-kräm. Sextonåringen uppenbarar sig igen när jag surt och hetsigt pressar ner kjolen i ryggsäcken och cyklar i bara cykelbyxor till förskolan. Kjolen kan dra åt helvete, tänker jag när jag känner vinden svalka mig medan vi cyklar. Jag muttrar något om att kjolen som plagg är diskriminerande. Eller är det cykeln kanske? Varför är där en kedja precis där kjolen slutar? Men så slår mig, både med kraft och med vemod, att det kanske är dags att hitta nya favoritplagg. Som hela familjen kan må bra i. Kanske är min favoritkjol inte min favoritkjol längre? Men vem är jag då?
