Jag har ett par mardrömmar som dyker upp med jämna mellan rum alltid samma, även om vissa scener ändras personer som bytts ut en av dom, handlar om att jag blir gravid igen första gången jag vaknade i panik, svett och tårar var Algot bara ett par månader gammal så konstigt, det där å ena sidan känner jag mig väldigt säker i min roll som mamma jag ifrågasätter inte mig själv gentemot Algot övertygad om att jag vet vad som är bäst för honom även dom stunder när jag inte är bäst för honom tvivlar aldrig på att jag älskar honom han mig och framför allt, att han känner kärleken så mycket att han inte ens tänker på att den är där den är så självklar och när någon påpekar vilken trygg unge han verkar vara, så känner jag en enorm stolthet som om jag faktiskt uppnått något väldigt bra något av det bästa faktiskt samtidigt som det känns som om jag misslyckas med familjelivet familjebilden varje dag tittar mig omkring, minns en gång på öppna förskolan Algot är knappt året och en kvinna med en nästan likadan får sitt andra om bara ett litet tag smeker magen säger något om att lika bra att köra på, och så är det så underbart att vara gravid så why not jag slår blicken ner i marken och låtsas att Algot drar i mig går därifrån känner plötsligt en sån enorm sorg, besvikelse och uns av lättnad att det där inte är jag och så, skuldkänslorna för jag är just lättad att få barn var en så enorm traumatiserande grej för mig visst, jag fattade att det inte alltid skulle vara lätt, sena nätter skrikiga kvällar men jag förstod inte hur emotionellt krävande det skulle vara ansvaret och hur fult det egoistiska trynet skulle vara vilken kraft det skulle ha jag skäms ofta för hur jobbigt jag tycker det är att ha barn jag har dessutom bara ett att det tar något ifrån mig, hur mycket jag strävar emot även om jag försöker känna något som jag tror förväntas av mig, att jag ska med glädje sätta mig själv längst bak i bussen istället för vilja köra den ibland undrar jag om jag fick barn för ungt, vad vet jag medan någon annan stressas av att hon väntade lite för länge jag får svårt att andas om mensen är lite sen medan en annan torkar tårarna när den till sist kommer ändå, åh gud vad rörigt denna del av livet är känslan av att vilja, en längtan att sätta mig först igen får stundvis hela min självbild att vackla varför är jag så dålig på det här? familjelivet varför omfamnar jag inte livets stilla gång? vaknar med svettpärlor på läppen, stryker handen längs med magen andas ut, det var bara en dröm och jag vet inte om vägen tar slut där antagligen inte men vad jag vet är att få barn ha barn vänder ut och in på mig
