[caption id="attachment_3897" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Jag vet inte när jag ska börja orka träna igen. "Du blir pigg någongång igen", sms:ar Anton mig när jag är så trött och känner någon slags misslyckande i det. Jag längtar efter att träna för att när jag tänker tillbaka på mig som pigg så tränade jag, det var min stora hobby förr. Det jag gjorde jag för att må bra. På riktigt alltså. Pratade sällan om min träning, jag bara gjorde den. Den tog mig ur depressioner och stärkte mitt självförtroende. Jag kände att orkade jag tung träning, så orkade jag livet. Men det bodde inom mig, jag tycker inte man ska pracka på. Den resan är privat. Eller det var det för mig. Sen kom Algot, sömnlösheten och sen jobbhetsen. Herregud, jag gick mer upp i vikt av att starta JWHF än att föda barn. True story. Det stör mig inte speciellt mycket, förutom när jag får för mig att jag ska testa mina gamla kläder (som jag dessutom köpte post-graviditet). Då känns det kanske inte så kul. Även om jag aldrig skriver om det heller. För det är onödigt, spelar ingen roll, känns lite fult men finns ju ändå där. När jag tränade som mest, var också då jag hade som mest egentid. Jag pluggade och umgicks mest med Anton. Jag hade inte så många kompisar i Malmö än och var lite av en skolnörd. Ensamvarg. Så jag pluggade, tränade och var med Anton. Sen kom stressen av känslan att alla andra körde om mig när jag väntade Algot. Jag var 27 och gravid medan alla andra pratade om coola afterwork och tuffa praktikplatser. Den hetsen åt upp mig lite. Klipp till fyra år senare och times change. Skönt ändå. Tänk så kunde man gå tillbaka i tiden och försäkra det. Även om man kan tänka att "allt löser sig" så ändå. Man är ju bara mänsklig i sin oro. Kanske inte så mycket tuffa arbetsplatser och coola afterwork men en hel hög nya fina kompisar, ett roligt jobb och en liten familj. Men ingen hobby. Saknar den, men orkar inte. Det har känts jobbigt att förlora den, min hobby, men för tabu att skriva om. Träning, hetsen som lät blir där också. Hets hets hets hets. Överallt. Jag satt och stirrade in i väggen när jag började tänka det jag nyss skrev, valde att skriva ner det för jag tänkte på något jag läste häromdagen. Någon som hade något resonomang om att blogg-sfären blivit så avhumaniserande. Kan det ha varit Elsa Billgren? Intressant tanke ändå? Ska erkännas att jag ibland inte heller våga skriva något innan har tänkt tusen varv. Det hinner ibland gå så långt mellan tanke och text att något går förlorat. Allt för sällan är det som nu, då jag mest satt och tänkte på vad som varit, vad som är och vad jag gärna fortfarande vill och längtar efter. Och fick lust att dela det med någon.
