[caption id="attachment_2147369854" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Anton går och köper melon till mig fast klockan är kvart i tio på kvällen. Och jag låter honom. Låter honom ta hand om mig, fast jag vet att det vore mer rimligt att säga att han inte behöver gå till affären. Men så går han ändå. För när vi stod inför att försöka få fler barn gjorde jag en personlig överenskommelse med mig själv att låta mig själv vara gravid denna gång. Ömtålig. När jag väntade Algot ansträngde jag mig så extremt mycket för att bevisa att jag fortfarande var med i leken. Att jag fortfarande var att räkna med. Hård, med blicken framåt. Som om det vore mitt personliga misslyckande ifall jag lät en graviditet påverka mitt liv. Det hade ett högt pris för mig, när jag 1,5 år senare fick allvarliga sömnproblem och nuddade vid utbrändhet. Livet måste inte ändras, men det får ändras om det är det man behöver eller vill. Och det kan ändras i sin egen takt. Kvinnor dubbelbestraffas tillräckligt. Leken ska vara så flexibel så att reglerna kan anpassas efter alla, annars är det ett strukturellt misslyckande snarare än ett personligt. Försöker vila i det, även om det är svårt ibland. Men jämför jag med när jag väntade Algot inser jag mer nu att detta är en kort stund i livet och att resten av livet inte avgörs just nu (förutom det i magen och det räcker). Och så låter jag mig boa in mig med min familj. Utan att det betyder att jag inte är självständig eller vill ”mer” i livet. När jag blir gravid blir jag mer inåtvänd helt enkelt. Så det låter jag mig vara. Att vara gravid är lika mycket en känslomässig resa som en kroppslig för mig. Det är svårt att låta bli att jämföra med när jag väntade Algot, men så mycket har hänt sen dess, jag har nog ändå lärt mig mycket. Det blir så tydligt när man ställer en tid mot en annan, man ser sånt som annars bara försvinner i livets fart. Jag hade mycket ångest när jag var gravid med Algot, även första tiden efter förlossningen. Att få barn var så oerhört existentiellt, livet och döden balanserar aldrig så tätt som då. Och ibland är jag rädd för båda. Terapi har hjälpt mig hantera den ångesten. Även om jag ibland får ångest över att jag pratar om ångest så mycket. Får det mig att framstå som en bräcklig idiot som inte klara något? Men så träffade jag en bekant för inte så längesen, som jag lärt känna på en middag något år tidigare, som nu också är gravid. Och som säger nästan direkt när vi ses ”jag har tänkt på dig”. För på den middagen pratade jag tydligen om min ångest och depressionen kopplad till min graviditet. Så sen när hon upplevde samma sak så tänkte hon på det jag sagt. Och kände sig lite mindre som en bräcklig idiot. Och sökte hjälp. Vilket rörande påminde mig att även om jag ibland inte vet något annat sätt att leva, att känslorna (och munnen) hela tiden går en takt fortare än mig, så tänker jag att det, det där, gör det värt det att våga vara skör. Även här inne, fast det är läskigt. Man är dessutom sällan ensam i det sköra, har jag lärt mig. För det finns ändå något beständigt i det. Att vara sann mot sig själv. Ingen lätt grej alltid, men jag visste att skulle jag bli gravid igen skulle jag behöva stöd. Vilja ha det. Ha rätt till det. Vilket gjorde att när jag faktiskt blev gravid igen sökte jag upp den barnmorskan jag träffat en enkel gång på en efterkontroll efter Algot. För det var första gången jag på riktigt kände mig sedd i allt som var graviditeten och förlossningen. Jag minns att det var första gången jag grät och hulkade inför någon sen jag blev gravid med Algot, istället för själv hemma i sängen. Så jag visste att skulle jag bli gravid igen skulle jag söka upp henne. Och det gjorde jag. En liten vinst, inte för att barnmorskan är något mirakel nödvändigtvis, utan för det fina i att våga försöka må bra. Vilket i sig har gjort att jag faktiskt mår bättre denna gången. För att jag tycker inte längre det är skamligt att be om hjälp. Eller låta mig själv vara lite mer där jag är, titta runt omkring mig, istället för framåt en liten stund. Så jag klappar magen, suckar och stönar fast den bara precis börjat synas, är med min familj, äter melonen, har sommarlov och sover länge. Utan att det definierar mig eller hur kapabel jag är.
