Okej, nu har jag raderat och skrivit om så många gånger att jag knappt vet vem jag är. Så nu bara skriver jag så får vi se vart det bär. När jag frågade er vad ni ville läsa om här frågade någon om mina tankar kring det här med jobb och barn. Och jag får nog erkänna att jag har varit lite rädd för att svara. Rädd för att framstå som en idiot, oanställningsbar latis eller bara en bortskämt unge från stan. Men framför allt, så har det varit svårt att svara, helt enkelt för jag inte har något svar. För väldigt ofta har jag känslan av att ha tagit mig vatten över huvudet. Jag tänker sällan på Algot när jag är på jobbet. Det är väldigt skönt att få lov att vara fokuserad på något, ha kollegor och få lov att vara något mer, det är det. Problemet är att räcka till efter det. Jag kastar mig på cykeln halv fyra, springer till förskolan, lagar mat och är så trött att jag ofta häller i socker istället för salt, ketchup i brunsåsen och linfrön i pastavattnet. Men allt det går att leva med. Min värsta känsla är den när jag hela tiden håller Algot på en armlängds avstånd för att jag helt enkelt inte orkar vara med honom. Att inte orka med honom ger mig ofta väldigt mycket ångest. För min största rädsla är att jag skall...missa honom. Att jag blundar och helt plötsligt är han stor. En del av mig vill bara släppa allt och överlämna mig själv totalt till honom. Samtidigt har jag väldigt svårt att låta bli att vilja leva upp till förväntningarna av vad jag bör vara nu. I huvudet vet jag att det mesta löser sig, allt har sin tid och att framtiden (förhoppningsvis) är lång. Jag skall jobba längre än vad jag har levt. Men jag oroar mig ändå. Jag oroar mig för att min utbildning skall bli inaktuell och att jag ska bli omsprungen. Får en klump i magen när jag sätter på nyheterna som rapporterar om att ju längre man är borta från arbetsmarknaden ju svårare är det att komma tillbaka, speciellt för kvinnor. Såklart. Jag tänker på min ålder och jämför mig, fast man inte ska. Vad händer om om jag är över trettio innan jag kommit ut på arbetsmarknaden efter min utbildning? Är jag värd något då? Hur står jag i förhållande till dom som är 23, utan barn och kan och vill jobba hur mycket som helst? Jag oroade mig väldigt mycket för att ha något att komma med efter min föräldraledighet. Ibland känns det som att den tiden försvann i ett enda orosmoln. Jag önskar att jag kunde säga att jag lärt mig ett och annat, men jag oroar mig fortfarande ibland. Att jag skall hinna skaffa mig tillräckligt mycket erfarenhet för att kunna vara borta igen utan att det kostar mig för mycket när och om vi skulle vilja ha ett barn till. Men sen finns det även en tredje aspekt. Som alltid. Ingenting är enkelt. Det är viktigt för mig att Algot växer upp och ser att både mamma och pappa jobbar. Städar. Är hemma. Vabbar. Lagar mat. Och jag tror det är viktigt att han ser att jag har mitt eget. Är min egen. För att när han en dag faktiskt är stor så ska det inte bli för jobbigt för någon av oss att han blir sin egen. Jag var inte beredd på att tiden skulle kännas så knapp med barn. Var fullkomligt övertygad om att det är klart man kan göra allt. Och det kanske man kan, men antagligen inte samtidigt. Varje dag tänker jag att jag önskar att det fanns en manual, ett rätt eller fel. Men om sanningen ska fram så testar jag mig fram. Lär mig saker varje dag men min största utmaning i allt detta är att låta hjärtat vara drivande snarare än normer och förväntningar.
