Nu slår jag möjligtvis in en öppen dörr, men det måste man ibland. Människan är nog helt enkelt funtad så. Man vet saker, man glömmer saker, man gör saker, man slutar göra dom. Så håller man på. Nu har jag inte slutat blogga visserligen men den har gått från att vara ett viktigt ben i mitt frilansliv till mer av en hobby. Det blir så när man börjar jobba heltid som anställd. Inga konstigheter. Men något jag på riktigt börjat kännas fattas mig i den versionen jag är nu, är självreflektionen som är så inbakat i bloggens väsen. Ja, det blir skällsord ibland om hur självupptagna vi verkar, ytliga vi är och att vi lever i en bubbla osv. Så kan kan man se på det, och ibland är det sant. Men så är ju ens dagbok. Om en själv.Och utan den har jag märkt att jag inte stannar upp på samma sätt. Det går snabbare, är mindre bottnat. Jag glömmer saker, vardagen rinner förbi och helt plötsligt är det jul igen. Men i bloggen kan allt från en god frukost, en stund med barnen till en efterlängtad långresa bli glittrig. Att skriva om något man gjort i efterhand blir inte bara content utan också en bearbetning av vad man varit med om. Man benar ur, sorterar, ibland dekorerar och bygger narrativet lika mycket för mig själv som för er läsare. Och det finns en kraft i det som är värd att avundas. En förmåga som gör en stark i många olika sammanhang.Och den ska jag försöka ta hand om lite mer nu när vi snart går in i det nya året.
