Ibland tänker jag faktiskt så, att det går skitbra att ha två barn. Jag var rädd för det länge, tvekade och oroade mig. Helt ärligt oroade jag mig för att jag inte skulle ha tid till mig själv. En till synes ful känsla men vanlig tror jag egentligen. Jag bara 27 när jag fick Algot och kände mig extremt stressad över att andra rusade på i någon slags karriär. Jag oroade mig för mitt eget självuppfyllande. Jag hade (och har) drömmar som inte hade något med barn att göra. Jag var rädd att tiden skulle krympa och jag försvinna. Jag hade rätt och fel. Tiden krympte men jag försvann inte. Jag tog med mig insikter från första tiden med Algot, som att inget är för evigt och det dyker upp lättnader i föräldraskapet pö om pö. Som när de kan kolla lite TV, när förskolan börjar, (när pandemin lättar), när de börjar leka med kompisar. Ofta tänker jag att det går bra. Men så finns det också de dagar då jag tänker "hur ska jag klara av detta". Jag har bett om ursäkt på möten för jag fumlat med orden för jag varit vaken hela natten och en del av mig har tänkt: jag borde inte vara på möte nu. Jag borde sova. Man vill man så mycket. Men så lär man sig sätta gränser. De gränser som gör att man klarar ett helt arbetsliv och ett helt familjeliv i en kaosig kombination. För ett tag sen var jag i ett projekt med några som inte hade barn, var van vid en annan arbetskultur i Stockholm och som kunde jobba precis hur mycket som helst. Jag avslutade samarbetet till sist. Det gick inte att vara tillgänglig dygnets alla timmar. Och nyligen frågade en potentiell kund lite oroligt hur flexibel jag var när jag hade två små barn. Jag svarade att jag för det mesta är väldigt flexibel (eftersom det är en del av att vara frilans) men att jag har respekt för mitt privatliv - oavsett barn eller inte. Det var som en försenad kram till 27åringen som hade så mycket inre stress över att aldrig får en chans att hon inte kunde sova. Things chance. Ibland syns det bara inte.
