Häromdagen satt jag i soffan och visade Algot chatGPT. Jag var i Algots ålder när internet började komma ut till hushållen. Idag skojar jag med mina vänner om det uråldriga ljudet från modemet. Hur det tutade upptaget om någon ringde när man var ”ute och surfade”. Nu händer allt igen, fast med AI. Spännande och se vad Algot och hans vänner kommer skoja om. Han går hem själv från skolan, låser upp, brer en macka. Låter kanske självklart, men jag ser en ny tid. Idun är snart fem och jag, jag är i sluttampen av småbarnsåren. Men samtidigt så säger både jag och Algot på kvällarna ”det är så skönt att komma hem”. Den känslan växer man nog aldrig ifrån. Jag jobbar mycket. Jag vet hur det låter, men samtidigt så är det så just nu. Vissa perioder i livet är som dom är och så är det nu. Samtidigt- ja, jag har ganska kul. Båda sakerna kan vara sant. Nåväl. Hårdast drabbat? Mitt sociala liv. Jag skämtar om att om du inte befinner sig någonstans i min triangeln aka hemma- jobbet- förskolan så see u later. Kanske 2026. Men det finns en viss sanning i det. Ibland kan jag få kramp i hjärtat när jag tänker på hur många relationer som tar stryk. Men kanske kan man applicera starkast vinner just i den aspekten. Och så kanske en liten vinst i relationen till mig själv ändå, som gör precis det jag vill just nu. På söndag har jag loppis förresten . En av flera blir det nog för jag har lust att rea ut mitt gamla liv. Den jag trodde jag var, den jag inte blev, den jag ångrade och den jag växt ur. Kanske kan vi mötas någonstans där? Vad säger ni? Och jo, förlåt att jag inte hört av mig på länge.
