[caption id="attachment_2147373972" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Jag minns en gång för åtta-nio år sen. Jag var volontär hos "Tala Svenska". Ett språkcafé där den som ville kunde komma och öva på att prata svenska. Jag minns speciellt en kille som kom varje vecka. Efter ett tag blev vi kompisar, eller det kändes så där inne i alla fall. Vi skojade om att bryta arm och vem som kunde lyfta tyngst. Men jag minns inte vad han hette för jag vågade inte fråga igen eftersom jag kände mig dum för att jag inte förstod helt hur man uttalade hans namn. Så istället sa jag inget. Många av de andra som kom dit kom ibland också med läxor de fått med sig från SFI som jag hjälpte med. Men han hade aldrig läxor med sig utan vi satt mest och skojade. En gång frågade jag "varför läser du inte på SFI". Han slår ner blicken och mumlar något. Jag säger att jag inte hör, pressar på och frågar igen. Han viskar ner i marken "jag får egentligen inte vara här". Och jag fattar först inte vad han menar, för det finns inte i min värld. Han menar att han egentligen inte får vara i Sverige. Jag kommer inte ihåg vad jag svarar men jag skäms för min naivitet. Ett halvår senare börjar jag på universitetet utan att tänka på, ifrågasätta eller undra om jag får vara där eller inte. Jag rör mig fritt som jag alltid gjort. En annan dag kom han dit med svullna ögon och nästan genomskinlig hy. Jag frågar om han sovit dåligt, kanske säger jag det på ett skämtsamt sätt, jag minns inte. Men han ler lite samtidigt som han gnuggar sig i ögonen. Han ser gullig ut. Sen berättar han att han varit uppe hela natten och försökt få tag på sin familj som är kvar i Syrien. Där kriget precis brutit ut. Mitt blonda hår ligger prydligt på mina axlar och jag tittar ner i bordet som om jag letar efter något att säga där. Men han hinner först och säger "men hur mår du Christin". Jag går ett par gånger till innan sommaren tar vid men jag kommer inte tillbaka till caféet för jag blir för upptagen med mitt eget liv. Så som det så lätt blir. Det är jag nog inte ensam att vara skyldig till, men ändå. Och jag vet inte inte varför jag skriver detta egentligen, jag pratar nästan aldrig om den erfarenheten. Antagligen för att jag fortfarande skäms för min naivitet, men nog framför allt för att jag någonstans skäms för att jag slutade ta mig tid. Men i skenet av allt som utspelar sig precis just nu så brottas jag med samma känslor igen. Och det ska jag göra. Jag är inte aktiv som många andra på sociala medier, skriver inga debattartiklar eller långa utläggningar - det finns många som gör det bättre än mig. Men jag lyssnar, läser, känner och pratar med dem runtomkring mig. Stannar i min egen obekvämlighet och ser vad som finns där. Slår inte ner blicken och erkänner att jag, fortfarande och alltid, har mycket att lära mig.
