Det vankades långhelg efter en lång vecka. Algots förskola är stängd måndag & tisdag så vi packade bilen och begav oss till huset i fredags. Anton har fått upp hastigheten i att baka surdegsbröd igen, jag sover mest inne hos Algot för att få någon slags sömn på nätterna och barnen bråkar. Nu är vi där. I lördags fick vi besök i huset av ett till set av pulkor. Huset har nämligen sin finaste vinterkostym på. Jag vet inte om det är dessa tider, tvåbarnslivet eller sömnbristen som gjort att jag kastat in handduken. Det låter mer dramatiskt än vad det är, för på ett sätt är det något positivt och...skönt att helt enkelt hinna det man hinner och ändå somna gott på kvällarna. Jag gillar känslan av att det är mer livsviktigt att äta en semla än att vara produktiv precis h e l a tiden. Där av min frånvaro här inne. Ibland funderar jag på hur man inspirerar till att känna sig mer ok som man är än att bara eftersträva mer. Det är alltid något som skaver när man uppmanar att sänka kraven på prestation samtidigt som det krävs att man presterar ett blogginlägg för att förmedla det. Ibland är det bästa sättet att visa att det är ok att inte hinna allt helt enkelt genom att inte hinna allt. Även för mig själv. I'm still alive. Skönt. Vi har också kommit fram till att Idun sover extremt mycket mer oroligt med mig, därav att jag nuförtiden bor inne hos Algot. Som att hon vill krama, mysa, leka om jag försöker få henne att somna om. Ingen magic touch här inte även om hon blir glad som en speleman varje morgon när hon ser mig. Sen är det fullt ös tills vi ska lägga oss och ha tråkigt igen. Annars ser livet mest ut såhär. Jag har sprungit runt i samma underställ hela helgen, överkonsumerat torrschampo och åkt så mycket pulka att min kropp inte orkar gå upp för en enda backe till. Men det är väl förvisso en ganska härlig uppförsbacke att ha i livet för omväxlingsskull.
