Igår cyklade jag tvärs över stan, fotograferade till en kund, pratade vin framför en kamera och när jag var klar med allt sprang jag till tåget mot Helsingborg. Jag kommer aldrig flytta tillbaka till Helsingborg, men ändå kan jag komma på mig själv att sakna staden. Kanske inte så mycket för staden i sig (trots att den är väldigt vacker!) men jag saknar mina minnen här, känslan av hemma (eller i alla fall ett till hemma). När min mamma flyttade ifrån Helsingborg för några år sen, så försvann min sista hemma-koppling till staden och det känns i hela kroppen när jag kliver av tåget. Jag har minnen här på ett annat sätt än i Malmö. Här träffades jag och Anton, även om huset ligger på andra sidan gatan nu. När snön yr kring mig, känner jag alla gamla kvällar från andra vintrar för längesen, så tydligt i kroppen. Jag minns hur det känns att öppna dörren till min mammas lägenhet, doften och värmen. Musiken från stereon i bokhyllan. Jag hör stegen på brädgolvet där min vän Emelie jobbade under gymnasiet och varje gata är en del en karta av memory lane. Där jag och Anton träffades ligger nu SeaU hotell och kongresscenter. Jag minns våra upprörda känslor när The Tivoli hotades, hur många gånger jag gått tvärs över den tomma parkeringen och hur jag tappade en sko i samma kaj som jag nu tittar ut över från hotellet jag bor på. Things change. Det är en märklig känsla inte vara hemma här längre, även om jag mest tänker på det när jag är här. Jag tittar ibland avundsjukt på Anton som fortfarande kan åka hem till sitt barndomshem. Kläder plockas ner från vinden när det kommer nya människor i familjen, gamla leksaker tvättas och födelsedagar firas kring samma bord. Medan jag checkar in på ett hotell. C'est la vie. Och egentligen är jag väldigt glad för mitt, jag har istället för nya ställen och minnen i min värld, även om det är annorlunda. Men varje gång jag kommer tillbaka till Helsingborg, så får jag nog ändå erkänna att det är en kontrast jag saknar.
