[caption id="attachment_2147370352" align="alignnone" width="800"] Källa: här[/caption] Jag vaknar upp skör idag. Jag vet varför. Det är alltid lite förväntat när jag haft en arbetsvecka som i iof varit kul, men samtidigt lite för mycket. Anton har lämnat och hämtat nästan varje dag för jag inte hunnit, eller orkat. Så när gårdagens deadline var städad och klar, så visste jag att kroppen och själen skulle säga sitt. Jag har lärt mig nu att den alltid säger något när jag kört på för hårt. Det gör det lättare att hantera, även om jag fortfarande förbannar mig själv för att jag planerat så taktlöst. Även om allt löser sig med lite återhämtning. Så enkelt på pappret, så svårt i verkligheten. "Jag klarar det bara jag planerar in återhämtning", skrivs det gärna. Sant, och kanske nödvändigt ibland för det är svårt att få ihop allt, men hur många gånger kan man säga förlåt till sig själv utan att det blir lite urvattnat? Och även om jag vet att en storm är påväg, så vet jag aldrig hur stor den är eller hur den kommer te sig. Alltid totalt oförutsägbart. Kroppen väljer själv vad den släpper fram. Speciellt när man är gravid, kanske. Eller, i alla fall för mig. Jag blir totalt hudlös med ett nytt liv i magen. Jag förstår varför barnmorskan inte vek blicken när hon sa "det är viktigt att du är i din kropp nu". Jag vet att hon har rätt, inte bara av fysiska hälsoskäl, inte bara för själva bebislivet i magen, utan även för mitt själsliv. Att få barn var lika underbart som traumatiskt upplevelse för mig, mycket på grund av att det var först när jag fick Algot som jag verkligen insåg hur försvarslöst ett barn är. Hur försvarslös jag var då för så längesen, hur jag måste ha kämpat med att förstå världen. Ofta fortfarande för svårnavigerad för att skriva om. Men sen Algot kom ser jag ibland min barndom utspela sig parallellt med att han växer upp. Samtidigt som jag ofta drar en lättnads suck över att han inte har någon aning om det. Det är min storm, inte hans. Och så går tiden, man läker lite, går vidare, glömmer lite, solen skiner och så kommer molnen igen. Skymmer sikten. Innan man vet ordet av det har det slagit om och det är oväder påväg in igen. Och så säger jag det högt för första gången, fast jag lagt märke till att jag tänkt på det flera gånger de senaste månaderna, att i år är det 10 år sen min pappa dog. Dags att ta skydd.
