Igår när jag scrollade på Instagram fastnade tummen på en story. Den fastnade som i en reflex. Eller typ som om det var ett litet ilsket bi som stack mig, fast det var jag som plötsligt var biet. "Nej nu jävlar" tänkte min tumme och pressade så hårt på storyn att den blev helt vit. Tummen alltså. Det var en ganska vanlig story egentligen, men den tog mig i helt fel ögonblick. Eller helt rätt, beroende på hur man ser det. Det var en person som hyllade en annan (som man gör på sociala medier), men det var inte så mycket hyllningen som format som provocerade mig just då. Utan vad personen hyllade den andra personen för. Hen hade intervjuat en i branschen och blivit så extremt inspirerad för att hen hade genomfört sitt drömprojekt vid sidan av sitt heltidsjobb och två barn. Oh, Lordy. Hur många fler såna historier ska vi orka med? Hade jag varit en karaktär i en komediserie hade det varit en scen där jag typ skriker "what the fuck are you talking about" till telefonen i handen. Jag förstår såklart vad det är personen vill lyfta fram, hen som inte har barn vill säkert se att allt är möjlig även med barn. Men min tumme på andra sidan skärmen med två barn, ett färgstarkt inre och en ganska så utmattad kropp ville skriva "det kan vara farligt att måla upp den där bilden, på det sättet". Själv har jag gått upp 15 kilo, lagt ner "drömprojektet" och börjat på antidepressiva. Och jag är ganska vanlig. Okej, jag raljerar (även om allt är sant), men jag kan inte hjälpa att känna att framgångssagan måste få fler ansikten. Även om jag kan förvirra mig själv mitt i det hela. För jag tycker om mitt jobb, identifierar mig mycket med det, jag tycker om att göra bra ifrån mig, blir lätt upptagen av uppmärksamhetens adrenalinkickar och vill inte trampa vatten hela arbetslivet. Samtidigt som jag är så trött att klockorna stannar, totalt överväldigad av tvåbarnslivet, försöker återhämta mig från en postförlossningsdepression och känna meningsfullhet i inte bara arbetslivet utan hela livet. Det blir absolut en krock mellan mina ambitioner och real life ibland, där både akutvård, ambulans och brandbilar behövs. Ring gärna polisen också, tillståndet är kritiskt! Kan någon hämta mig i helikopter? Sen finns såklart också personer som ger mig perspektiv som jag faktiskt behöver och stundvis saknar. Hanna Bondesson (som också skrev krönikor för JWHF) är alltid som en varm kram när man behöver den som mest, kan verkligen rekommendera att följa henne och läsa hennes "slow blog". Jag har en storasyster (som jag aldrig fick) i min kompis Petronella som alltid hjälper mig trampa upp vägen, när jag går vilse på på samma väg (ni vet hela "man kan inte se skogen för träden" grejen) och så andra kollegor som gärna sjunger på samma visa. Som när Jessica utbrast "jag skulle aldrig aldrig aldrig sätta mig på ett kontor igen" i ren förvåning när jag berättade om jobbmöjligheten i Köpenhamn som dök upp i våras. En reaktion och insikt som jag ignorerade för det var ett jättespännande jobb och som absolut hade varit ett karriärsteg (eller en inspirationshyllning på stories på Instagram!) men det hade varit heltid, övertid och pendlingstid (hör ni sirenerna från ambulansen?). Det blev aldrig ett konkret jobberbjudande (på grund av andra omständigheter) och det är jag nästan glad för nu. För jag hade antagligen tackat ja i jakten på att vara bra (snarare än må) . Det kändes som fula känslor och jag erkände för min mamma och sa "jag slits mellan mitt eget självuppfyllande och familjen & min hälsa". Hon hmm:ade inkännande men svarade "barndommen är kort Christin, om 10 år är Algot 16 år och du är fortfarande bara 43". Det var som att dörren plötsligt slogs in i ett kraftfullt tvärdrag, när det perspektivet blåste in. En annan kompis tröstar mig när jag i telefonen darrar på rösten och säger "jag vet inte hur jag ska orka någonting igen, jag är så trött så trött". Alla vettiga människor (förutom jag då) inser och svarar att det är så det är när Idun bara är 1,5 år, bara ett fjuttigt litet år. Men denna kompisen lägger också till "...din tid kommer. Tänk på att jag är 10 år äldre än dig och det är först nu jag känner att jag är på någon slags peak i jobbet". En till värmande, hoppfull och (håll i er) inspirerande tanke. Så jag tömmer diskmaskinen mellan jobbuppgifter istället för att sitta på ett pendeltåg. Jag tar på mig mysbyxor istället för en inspirerande powerkostym och jag svarar på mejl med TVn i bakgrunden. Jag är inte av med känslan i tummen helt. Den provocerade ju mig för den fick mig att känna att jag inte var tillräckligt som inte gjorde x, y och z samtidigt som jag har heltidsjobb och två barn. Den nerven är verkligen fortfarande i kläm. Störigt, men jag får helt enkelt berätta en annan story.
