"Du är en HSP- person, Christin" säger vår terapeut. Jag säger instinktivt "nej" - utan att riktigt veta vad jag svarar på. Jag känner bara igen förkortningen och förknippar det med någon trend som var för ett par år sen. Jag vill inte vara en trend, eller gud förbjude, att någon tror att jag försöker profilera mig genom, eller gode gud, profitera på, att försöka passa in en trend. Högkänslig? Don't think so. Men hela mitt liv har jag förvirrat mig själv. Varit superduber- utåtriktad ena minuten och en blöt pöl den andra. Alltid tvära kast. Medan Anton kan lyssna på podd samtidigt som han pratar med Algot, borstar tänderna och ropar något praktiskt till mig från andra sidan rummet, blir jag instinktivt stressad om bara radion har för hög volym. Eller ens är på. Ibland börjar jag gråta och skriker "stäng av den" innan jag ens själv fattat vad som hänt. Ibland är det de mest triviala sakerna som kan få det att brista för mig. Att prata i telefon kan kännas som om det värsta som kan hända. Jag bryter ihop när jag tar på strumpbyxorna bak och fram. Eller när tandkrämen är slut. Det är det värsta, som nu, när jag känner mig totalt urvattnad. Huden brinner, hjärtat rusar. Ångesten blossar upp. Jag blir rädd när jag hulkar vid köksbordet efter en konsert. För min hjärna gör bokstavligt talat...ont. Jag kan inte hejda det, tårarna bara kommer. Som en allergiskt reaktion. Samtidigt som jag sätter en chicken nugget i halsen hulkar jag "jag mår inte så bra". Jag vet nu är att det är symptom av ett liv på gränsen. Eller rättare sagt - när jag gått över mina gränser. Jag gör det ofta, hela tiden faktiskt. Står ut, pushar och piskar. Slår på mig själv för jag inte orkar mer, jämför. Vad är det för fel på mig som inte orkar det som många andra gör? Medan sanningen är bara så enkelt som att jag orkar bara inte samma saker. På samma sätt. "Du fungerar annorlunda", säger hon. Terapeuten ringer i öronen. Jag satte mig på tvären i våras, visste bäst själv, men kanske såddes ett frö där ändå. Insikten att kanske jag inte behöver ändra hela mitt liv, byta yrke eller säga upp mig. Men bara införa vissa små förändringar. Korrigera, acceptera och justera. Medan jag hickar av resterna från gråten lägger jag ifrån mig piskan, ger upp i sin finaste form och kommer jag på mig själv att spendera söndagskvällen med att googla "HSP-personlighet". Jag öppnar en ny dörr. På glänt, men ändå, jag öppnar den. Och somnar lite lättare den kvällen.
